Igår natt hölls ju Oscarsgalan och det enda svenska inslaget skötte sig bra. Will Farells fru Viveka skojade till en röda-mattan-reporter om att Will bara hade öppnat garderoben och tagit nästa smoking i ordningen. Jon Stewart var rolig som värd och vi fick veta att hans föregångare Billy Chrystal och Chris Rock inte kunde leda galan eftersom de fiskade och tältade tillsammans i typ Wyoming medan Steve Martin och David Letterman inte kunde ta giget eftersom de skulle stanna och ta hand om Martins barn så att de inte skulle växa upp och bli konstiga…
Broke Back Mountain fick tre statyetter och det var ju bra, av skäl som jag har
skrivit om tidigare. Men för de enda filmerna jag har sett gick det dåligt. Narnia fick en för bästa smink och München hade bara en nominering (på manus eller nåt) och den gick inte hem. Jag såg München för ett par veckor sen och här är vad jag tycker om den:
Spielbergs nya film är ju ganska omtalad så jag hade skapat mig en bild av hur den ungefär skulle vara. Min föraning gick ut på att det skulle vara en variant på Den demokratiske terroristen: ett minimalistiskt politiskt drama med actioninslag i en värld av underrättelsetjänster, old-school-terrorister och agenter i en pre-9/11-tid. Fast med den skillnaden att budgeten skulle vara mycket större och att de politiska premisserna skulle vara mycket trovärdigare. Jag menar, även om det är en bra story är det ju rätt osannolikt med en svensk superagent med rätt att döda som till på köpet lyckas infiltrera RAF… Denna bild av München motsvarades faktiskt. Den är filmad med gammal teknik för att ge den rätta känslan för tidigt 70-tal, den är mycket riktigt minimalistisk och skildrar våldet på ett naket sätt. Inga extra ljudeffekter och ingen Hollywood-bakgrundsmusikmatta som man kan förvänta sig av en Spielbergfilm. Efter skotten plågas mordoffren till döds och det finns inget glamoröst i att jobba med att ta livet av folk inom statsterrorbranschen – utom den idealistiska kampen för att skipa rättvisa.
Däremot blev jag mycket förvånad över hur oprofessionellt huvudpersonerna agerade i samband med sina uppdrag. Namnet Moussad inger respekt hos mig och jag kan ju ha fel men som en av världens bästa underrättelseorganisationer idag borde de väl ha haft rutiner och upparbetade kontakter så sent som på 70-talet men tydligen inte…
Sen fanns det en del grejer som drog ner trovärdigheten. I filmen sätts en hel turnerande exekutionsgrupp samman av helt oerfarna israeler som alla är noviser inom brottets bana. Det ger ibland upphov till situationer där associationer till Jönssonligan inte är långt borta. Ledaren Charles-Ingvar ”Sickan” Avner lägger upp planerna, de andra har sina respektive ansvarsområden och med en opålitlig sprängämnesexpert inblandad är det nästan så att man väntar på ett ”vilken jävla smäll!!” Men inte nog med det. Gruppen har tydligen infiltrerats av Martin Becks avdelning vid Stockholmspolisen för en av medlemmarna är nämligen den farbrorn som är dubbad i Beck-filmerna, ni vet (vad han nu hette). Alltså kan man utgå ifrån att Haber och Persbrandt nog är hackihäl och snart kommer att sätta dit hela Moussad… :)
Missförstå mig nu inte, detta är bara smågrejer. På det stora hela gillar jag den skarpt. Likt min
systerblogg tycker jag att det är en mycket bra och sevärd film och vi får följa med huvudpersonen genom hat, tvivel, skräck, sorg, förföljelsemani m.m, vilket är mycket intressant. Att Spielberg har anklagats för att vara såväl zionist, pro-arabisk som för flat och feg för att ta ställning är oförståeligt. Jag tycker att hans poäng är att våld är meningslöst och att det bara föder mer våld i en evig, ond cirkel.
Alla var vi barn i början, som det heter, men att Moussad inte hade utvecklats mer under sina första 25 år hade jag inte trott, särskilt med tanke på den nationens dramatiska historia.