triviologi

Förra helgen praoade Mona Sahlin som politisk ledare, representing Sweden, i ett internationellt sammanhang i samband med en träff för alla röda partiledare i Europa. Man fick helt enkelt ett visuellt smakprov på hur det kan se ut när statsminister Mona Sahlin representerar Sverige på ett EU-toppmöte. För om man är ordförande för landets största parti, som har regerat i alla år utom några, då är det ju stor sannolikhet att man i framtiden kommer att bli landets statsminister. En kvinna har alltså slutligen blivit s-ledare och Sveriges första kvinnliga statsministerkandidat efter, vad jag kommer hävda, flera decennier av motgångar och ren otur som grinat partiets högt uppsatta strateger i ansiktet i just denna fråga...

Jag har länge haft en teori om hur sossarna har försökt könskvotera in en kvinnlig partiledare/statsminister ända sen 80-talet. Think about it: Ideologiskt och identitetsmässigt måste dom hålla igång sin progressiva sida. Dom letar hela tiden efter politikområden där de kan förnya och utmana men eftersom dom har nått så långt med det sen dom började i slutet på 1800-talet så kan man numera nästan få känslan av att de gör det som ett självändamål. T.ex. försökte ju den där Robinson-sossen med sin djur-emancipation men han fick ju inte med sig så många att löpa linan ut. Efter så många år vid makten är det ju trots allt socialdemokraternas Sverige vi lever i - det är dom som har byggt upp och präglat det moderna samhället i detta landet.

Tänk er då vilken nagel i ögat det måste ha varit på partiets innersta visionärsskikt att Sverige (och därmed det egna partiet eller, tja, tvärtom) för det första inte var det första landet i världen med kvinnlig statsminister eller, när den tävlingen väl var körd, fortfarande inte åtminstone hade gått med i samma klubb som Storbritannien och Norge. Lägg därtill det faktum att kvinnlig rösträtt inte kom till här förrän 1921 och skammen måste vara total för dom i denna fråga ända fram till Sahlins tillträde.

Man kan tänka sig hur (s)trategerna på 80-talet under Palmes tid blickar på Thatcher och Brundtland i egenskap av kvinnliga partiledare och premiärministrar i Europa och kommer fram till att nu är det hög tid även för det egna partiet att haka på, ta nästa steg och förbereda en kvinna att ta över när Palme drar sig tillbaka, troligen efter valet -88. Men precis när första steget i processen skulle tas förändrades allt och en ny partiledare var tvungen att utses över en natt, av känd tragisk anledning. Ny partiledare blev av naturliga skäl den som hade bäst förutsättningar att klara uppdraget med den svåra starten: vice statsministern Ingvar Carlsson. Man kunde ju t.ex. ha låtit honom vara tillfällig ledare under ca 4 år där man parallellt förberedde en kvinna att ta över, om man hade velat. Men det var inte ens ett alternativ för en överordnad princip inom rörelsen är att deras ordförande måste sitta på sin post under väldigt många år. Varför det måste vara så har jag ingen aning om. För att ge kontinuitet? För att etablera och hålla kvar sin ledare i en landsfadersroll? För att en karismatisk profil ska styra politikens inriktning enligt egen agenda och därför måste ges tid att uträtta sitt verk? För att arbetarna måste ha en stark personlighet som styr med hela handen åt dom? Eller är det bara nåt så irrationellt skäl som tradition och respekt för Branting och Hansson? Kanske nån kombination, vad vet jag...? Visst, många andra partier har haft ledare som har suttit länge men jag uppfattar det inte som ett självändamål och på förhand bestämt hos dom på samma sätt som hos s. Men konsekvensen av denna inställning hos sossarna har hursomhelst blivit att när man väl har valt en manlig ordförande har kvinnoledarfrågan varit död i minst 10 år åt gången.

Carlsson kom att sitta i 10 år och under den tiden fördes inte oväntat ett kvinnonamn fram. Mona Sahlin blev kronprinsessa men hon gjorde som bekant ett misstag när hon handlade privat på sitt riksdagskort. I praktiken en bagatell men i förtroendeperspektiv helt ödesdigert och just förtroende är ju hårdvaluta i partiledar-/regeringschefsvärlden. Budet gick därför istället till finansministern Göran Persson som blev partiordförande och statsminister under de kommande, just det, 10 åren. Även han utsåg en kronprinsessa som han förde fram och successivt lät växa in i olika ansvarfulla poster: Den f.d. SSU-ordföranden och riksdagsledamoten Anna Lindh som först blev miljöminster och sen som näst sista anhalt fick den tunga positionen som utrikesminister där hon fick chans att knyta internationella kontakter och charma gubbkollegorna inom EU med sin personlighet och ledarstil. Ett eller två år innan sitt förmodade tillträde som s-ledare och statsminister stupade hon dock på sin post mycket tragiskt och partiet stod än en gång utan en "utbildad" kvinnlig partiledarkandidat. Persson tvingades därför stanna längre än han hade tänkt för att ta ansvar för valrörelsen -06, vilket också kom att påverka densamma. Väljarna visade sitt missnöje med honom och han tog ansvaret för valförlusten (vilket iofs hör till s-"reglerna" det också och kanske därför inte säger så mycket). Efter nederlaget aviserade han sin avgång och den här gången sa alla t.o.m. utryckligen att det måste vara en kvinna efter honom. Wallström visades störst förtroende och fick frågan men avböjde. Ett par namn till sa nej i media och kvar fanns Mona Sahlin, redo att ta vid där hon avbröts för 10 år sen. Med stor ödmjukhet tog hon sig an uppgiften och lät sig väljas och könskvoteringsledarprojektet hade äntligen lyckats! Socialdemokraterna hade därmed slutligen fått sin första kvinnliga partiledare efter att troligen ha försökt i 25 år!!

Jag har faktiskt berättat om denna logiska slutsats för en nuvarande s-riksdagsledamot för några år sen men jag fick inget medhåll. Men varför skulle den personen veta mer om det än jag? Ett medlemskap i partiet gör ju inte att man kommer in dess strategiska innersta krets, så det förnekandet varken stödde eller dissade min tes.

Men men... nu har de till sist nått sitt mål och har fått en kvinnlig partiledare för sakens egen skull och vi vet att Mona kommer att leda i ett tiotal år framöver - nästan vad som än händer så det är bara att önska henne lycka till i sitt uppdrag.