acoustic-singer-song-writer-hip-hop-folk-rock
Det har visst blivit en liten vana att jag nån gång då och då tipsar om eller bara kommenterar kända låtar som nån har gjort om i helt annorlunda versioner. Nu har jag snappat upp en singer-songwriter från radion som körde en folkrock- och akustisk-gitarr-version av...
Hey ya!
Brukar annars gilla nya omarrade låtar men det här var ingen särskild höjdare... Antagligen för att den inte går att göra bättre än originalet. Det kanske helt enkelt inte är en bra idé att ge sig på (troligen) decenniets mest nydanande och coolaste låt... Däremot blir man ju verkligen nyfiken på att höra motsatsen: Outkastversioner av Dylan, Springsteen m.fl...
Eller snarare inte... Bortsett från Stevie Wonders version av Blowin' in the wind föredrar jag nog att gubbrock o.dyl. hålls borta från att besudla bra musik överhuvudtaget...
TV4 - moralpanikens företrädare
Den televiserade kvällstidningen TV4 gav sig förra veckan fan på att kicka igång en moralisk debatt om tacklingar inom ishockey - eller "hockeyvåldet" som de populistiskt kallar det. Precis som om dom själva inte frossar i spektakulära tacklingar i trailrar o.dyl. inför sina hockeysändningar...
Kalla Fakta var navet i det moralpaniska hjulet och runt det snurrade ett nytt sensationalistisk reportage i Sporten varje kväll under ca en veckas tid. Det var nån tränare som möjligen kunde hålla med om att man borde dra ner på slagsmål, ett gäng killar som skojhetsade varandra i gästböcker för att extra prestigekrydda sina möten i sthlm-hockeyns div 4 och givetvis den obligatoriska neurokirurgen. Fast mest skrattretande var förstås när de sökte upp Lena Adelsson-Liljeroth för att i kraft av hennes ämbete som bl.a. idrottsminister försöka få med henne på moralpaniktåget. Precis som om hon skulle blanda sig i idrottsregler... Men där gick dom bet. Hon gick in på sin generella åsikt om konsumentmakten: Om tillräckligt många inte gillar det och uteblir så får dom ändra sig eller gå i konkurs, precis som med allt annat. Inga konstigheter. Men reportern försökte igen och ville ha med henne på tanken att ett gatuslagsmål och slagsmål mellan lika stora elitidrottsmän med massa skydd var samma sak. Men det höll hon inte med om. Inte heller här gick hon i fällan, skönt nog. Go Lena! Go Lena!
Det förfärliga med Svenska Hockeyligans förfarande var, enligt fyran, att de körde igång sidan hockeyhits.se där man fick se både snygga regelrätta tacklingar och fula regelvidriga tacklingar, vilka följdes av en pedagogiskt text om vad som var fel med tacklingen samt vad som blev domarens påföljd. Extra stötande var ett pris på 50 lök instiftat till den som utförde säsongens snyggaste tackling. Pengar som spelaren skulle skänka till sin klubbs ungdomsverksamhet. Detta ansågs alltså sända ut fel signaler... Hela syftet med projektet var annars att "dika ut" hockeyns fysiska spel och allt var väldigt tydligt förklarat på sidan, nästan övertydligt. Förra året togs som bekant krafttag mot hakningar, interferences o.dyl. På köpet minskade tyvärr de rena tacklingarna som är så viktiga för att ge sporten sin speciella karaktär som underhållande fysisk idrott. Det finns redan två lagspel på is utan tacklingar: bandy och damhockey som man ju kan kolla på om man har svårt för fysiska kampmoment. Jag håller med Wikegårds replik i Hockeykväll i SVT om vikten att utbilda unga spelare i hockeytacklingarnas ädla konst så att det blir mindre skador i framtiden utan att tappa en av ishockeyns viktigaste karaktäristika. Och nu när gruffandet har försvunnit skulle snygga och rena tacklingar lyftas fram och marknadsföras igen m.h.a. exempel och pedagogik. Inget skumrask, inget tvivelaktigt. Men då såg TV4 sin chans för kampanjjournalistik...
Jag såg inte Kalla Fakta och vet inte hur de har kommit fram till att "hockeyvåldet" "ökar". Har dom mätt antal utvisningsminuter eller? Har antalet sydda stygn i genomsnitt per spelare ökat? Handlar det om fler hjärnskakningar är det ju naturligtvis inte bra men desto större anledning att lära ut hur man tacklar rätt! Bara därigenom kan man såklart minska hjärnskakningsstatistiken... I reportagen verkar det dock mest ha varit baserat på enskilda domare som tyckt sig notera en ökning av detta "våld". Alltså väldigt vagt, godtyckligt och flummigt. Konsekvensen av denna kampanj blev såklart att Hockeyligan drog in tävlingen och offentligt erkände sig guilty as charged och TV4 körde ett sista klappa-på-huvet-reportage med budskapet att nu Hockeyligan hade tagit sitt förnuft till fånga. Man kunde nästan se hur Maud Bernhagen körde en klassisk Scrubs-vinnardans mellan raderna...
Men kan man då tänka sig att Hockeyligan har insett sitt grova övertramp och moraliska vilseledande av ungdomen? Nej, naturligtvis kan det inte vara nåt annat skäl än negativ publicitet som ligger bakom tillbakadragandet och det måste ju fyran fatta själva också men det skiter dom i för dom "vann" ju. Dubbelmoraliska TV4 har bränt ännu en häxa på bål...
Fin-fina favvo-folkisar
Jag har aldrig haft nån favoritsort när det gäller folköl (eller bonn-öl som det faktiskt heter av nån anledning, på mitt hemspråk). Mina enda önskemål är normalt att de ska vara så danska som möjligt och så kalla som möjligt. Då kan det vara mycket trevligt att knäppa en burk eller sju framför fotboll på tv eller på en sommarbalkong med en polare och ventilera politik, affärer och livets övriga väsentligheter. Minns några gånger som jag hade nöjet att göra detta tillsammans med min gode vän herr Förbundsorförande ett antal gånger innan flyttlassen gick åt olika håll (heter det verkligen Bundesführer på tyska? Skojigt isåfall...)
Men helt nyligen har jag inlett ett kärleksfullt förhållande till en 3,5%-ig ölsort. Det var ett besök på Biskopsarmen för tre kvarts år sen som ledde fram till detta. Där fick jag nämligen en provklunk av ölsorten som utgjorde erbjudandet för dagen - Hoegaarden Weissbier. Det smakade helt förträffligt (dvs. hur gött du vill!) så jag slog till. Innehållet i mitt dyraste men största glas öl nånsin rann klunkvis sakta nerför strupen och lämnade efter sig en frisk försmak av citrus och en mild eftersmak av grädde. Detta starköl har sedan druckits med njutning ett par gånger till när chansen har givits men det var inte förrän i november när jag skulle köpa ett par folkisar till en filmkväll som jag upptäckte att det fanns tre-fem-versioner av weissbier. Självklart, varför inte? Veteöl som veteöl, det är ju en egen genre så varför skulle det inte finnas i en svensk-mataffär-version? Naturligtvis var det inte identiskt och precis lika gott som Hoegaardens starkölsmotsvarighet men karaktären på smaken var ändå samma citrus-grädde och det tog följaktligen ledningen överlägset i folkölsfåran för min del. Och det var inte ens dansktillverkat: Falcon Weissbier är namnet på denna favorit. Finns i ljusgula 50 cl-burkar i en butik nära dig.
Hate to say I told you so...
Det var en gång ett pris som var instiftat till sportradioprofilen Sven Jerrings minne och som en gång om året tillföll den idrottsutövaren eller det idrottslaget som svenska folket ansåg ha utfört den bästa idrottsprestationen under det gångna året. De som röstade var Radiosportens lyssnare och/eller stryktipparna - alltså folk som kunde sin sportvärld. Den moraliska vinnaren blev därför oftast även den officiella. (Validiteten var alltså mycket hög, för dom av er som förstår er på sånt). Gott så. Sen instiftades den s.k. "Idrottsgalan" och det mesta vändes uppåner...
Likt andra nya påfund som helst hade velat ha gamla anor så ville Idrottsgalan gärna associeras med och surfa på andra varumärken med äkta anor, historik och tradition. Och Radiosporten och SvD var intresserade att bidra till idrottsrörelsens samling samt att kunna nå ut i större utsträckning än dittills. SvDs bragdguld behöll sitt utnämningsförfarande men väntade med prisutdelningen till galan. Men Jerringprisets röstningsförfarande gjordes om till telefonröstning under tv-sändningens gång. Och med lite sång, lite dans, lite naket, artister och komiker är ju publiken en helt annan än de som tidigare brukade rösta. Nu är det ju hela medelsvensson-pöbeln som tittar och därmed röstar, vilket har förvandlat Jerringpriset till en jäkla popularitetstävling! Flera kandidater de senaste åren som bäst har förtjänat priset har blivit utan. Ikväll var det tyvärr alltså dags igen.
Tre Kronor hade vunnit OS som var den idrottstävlingen med störst status av alla under hela året, näst efter fotbolls-VM, och strukit under med att även vinna VM - sin sports näst högst rankade tävling. Sveriges ishockeylandslag var alltså odiskutabelt Planetens bästa under 2006. Detta hjälpte föga när man ställdes mot en charmig dalkulla i en folklig omröstning. Sanna Kallur ska ha ett grattis för sin bedrift men hon hade ju trots allt bara vunnit damernas 100 meter häck under ett Europamästerskap i friidrott - bara en guldmedalj i sin sports tredje största men även tredje minsta mästerskap på internationell nivå. Således inte ens i närheten av Tre Kronor i tyngd. Men så länge man är käck och sympatisk så kan tydligen även ens idrottsmeriter omvärderas...
Nä, Jerringpriset är för evigt förlorat till mobben med facklor och högafflar. Istället är det dags att någon reclaimar en utmärkelse framröstad av Sveriges sportintresserade och -kunniga. Men vem ska göra det? Det måste ju ske via en aktör som är smalare och når fram till oss sportnördar och inga andra. Mitt förslag är att TV3 tar tag i det t.ex. i samband med sina Champions League-sändningar under hösten. Eller kanske Canal+ under Hegerfors höstlördagar. Dessa brukar ju t.ex. inte ha några könskvoterade studiovärdinnor eller experter och de är bra på att hålla det sportpuritanska idealet uppe utan att behöva blanda in fan och hans politiskt korrekta moster.