Fin-fina favvo-folkisar
Jag har aldrig haft nån favoritsort när det gäller folköl (eller bonn-öl som det faktiskt heter av nån anledning, på mitt hemspråk). Mina enda önskemål är normalt att de ska vara så danska som möjligt och så kalla som möjligt. Då kan det vara mycket trevligt att knäppa en burk eller sju framför fotboll på tv eller på en sommarbalkong med en polare och ventilera politik, affärer och livets övriga väsentligheter. Minns några gånger som jag hade nöjet att göra detta tillsammans med min gode vän herr Förbundsorförande ett antal gånger innan flyttlassen gick åt olika håll (heter det verkligen Bundesführer på tyska? Skojigt isåfall...)
Men helt nyligen har jag inlett ett kärleksfullt förhållande till en 3,5%-ig ölsort. Det var ett besök på Biskopsarmen för tre kvarts år sen som ledde fram till detta. Där fick jag nämligen en provklunk av ölsorten som utgjorde erbjudandet för dagen - Hoegaarden Weissbier. Det smakade helt förträffligt (dvs. hur gött du vill!) så jag slog till. Innehållet i mitt dyraste men största glas öl nånsin rann klunkvis sakta nerför strupen och lämnade efter sig en frisk försmak av citrus och en mild eftersmak av grädde. Detta starköl har sedan druckits med njutning ett par gånger till när chansen har givits men det var inte förrän i november när jag skulle köpa ett par folkisar till en filmkväll som jag upptäckte att det fanns tre-fem-versioner av weissbier. Självklart, varför inte? Veteöl som veteöl, det är ju en egen genre så varför skulle det inte finnas i en svensk-mataffär-version? Naturligtvis var det inte identiskt och precis lika gott som Hoegaardens starkölsmotsvarighet men karaktären på smaken var ändå samma citrus-grädde och det tog följaktligen ledningen överlägset i folkölsfåran för min del. Och det var inte ens dansktillverkat: Falcon Weissbier är namnet på denna favorit. Finns i ljusgula 50 cl-burkar i en butik nära dig.