Ett bra val utifrån förutsättningarna
Det blev inget av mina förslag till ny utrikesminister. Men det var ju mitt eget fel eftersom jag publicerade dom, som jag nämnde. Det blev istället Janne E och det tycker jag var bra. Jag har betydligt större förtroende för rekryterade teknokrater som Bodström än för partistrebrar som Sahlin.
Eliasson gjorde helt enkelt en Henke. Från en position som internationell striker får han i slutet på karriären ett tilltalande anbud hemifrån om att återvända för att använda sin kompetens och lojalitet och därigenom bidra till framgångar för laget i sitt hjärta - samtidigt som han försäkrar att det inte medför en nedtrappning.
Det var också bra att Persson kunde slå sig fri från det irrationella argumentet att "eftersom statsministern är en man så bör utrikesministern vara en kvinna". Ett annat argument som jag tycker är irrationellt är partiförankringen. För att få ett erkännande av "rörelsen" måste man ha varit typ SSU-kaffekokare, valarbetare och innehaft många partirelaterade förtroendeuppdrag genom åren men jag tycker att hans meritlista talar för sig själv. På posten som utrikesminister känns det ju något viktigare att vara erkänd och respekterad inom det internationella samfundet. Nu kan han ju tillgodoräkna sig arbetarklasskredd ändå tack vare sin fattiga uppväxt vilket borde vara tillräckligt även för de mest ortodoxa sossarna.
Jag trodde inte att det var möjligt att förena ett ordförandeskap i generalförsamlingen med en utrikesminsterpost och det trodde inte borgarna och John Bolton heller men tidigare ordföranden har visst varit utrikesministrar samtidigt också så då är det ju uppenbarligen möjligt.
Sen säger Brors och Kåge m.fl. att Göran valde diplomat Eliasson för att denne inte har någon egen agenda och att Persson därmed kan stärka sin egen position i utformandet av utrikespolitiken från statsrådsberedningen. Allt enligt hans presidentialistiska strukturomvandling. Men Eliasson har UDs förtroende och brinner för FN så han kommer säkert arbeta hårt för att visa en svensk hög profil i de internationella frågorna.
Eliasson gjorde helt enkelt en Henke. Från en position som internationell striker får han i slutet på karriären ett tilltalande anbud hemifrån om att återvända för att använda sin kompetens och lojalitet och därigenom bidra till framgångar för laget i sitt hjärta - samtidigt som han försäkrar att det inte medför en nedtrappning.
Det var också bra att Persson kunde slå sig fri från det irrationella argumentet att "eftersom statsministern är en man så bör utrikesministern vara en kvinna". Ett annat argument som jag tycker är irrationellt är partiförankringen. För att få ett erkännande av "rörelsen" måste man ha varit typ SSU-kaffekokare, valarbetare och innehaft många partirelaterade förtroendeuppdrag genom åren men jag tycker att hans meritlista talar för sig själv. På posten som utrikesminister känns det ju något viktigare att vara erkänd och respekterad inom det internationella samfundet. Nu kan han ju tillgodoräkna sig arbetarklasskredd ändå tack vare sin fattiga uppväxt vilket borde vara tillräckligt även för de mest ortodoxa sossarna.
Jag trodde inte att det var möjligt att förena ett ordförandeskap i generalförsamlingen med en utrikesminsterpost och det trodde inte borgarna och John Bolton heller men tidigare ordföranden har visst varit utrikesministrar samtidigt också så då är det ju uppenbarligen möjligt.
Sen säger Brors och Kåge m.fl. att Göran valde diplomat Eliasson för att denne inte har någon egen agenda och att Persson därmed kan stärka sin egen position i utformandet av utrikespolitiken från statsrådsberedningen. Allt enligt hans presidentialistiska strukturomvandling. Men Eliasson har UDs förtroende och brinner för FN så han kommer säkert arbeta hårt för att visa en svensk hög profil i de internationella frågorna.
Kommentarer
Trackback