Kontraster i svensk elitfotboll
Tog mig in till stan häromdan för att kolla på ett träningspass. Ja, officiellt var det en fotbollslandskamp mellan Sveriges A-landslag och Finlands men det var det väl bara några soccermums som gick på och de flesta av dem skulle ju inte ens vara där.
Utanför arenan och på väg in strömmade the medelsvenssons of the medelsvenssons. Jag har inte känt mig så bred och folklig på flera år... Det var fullt av kids runt oss i blågula mössor och ansikten som hejade och buade entusiastiskt. Jag log nostalgiskt och lite igenkännande och mindes den tiden innan man desillusionerades och tog all fotboll på blodigaste allvar och försökte leva myten om läktarkultur med ramsor, burop och souvenirer. Då man ännu inte hade insett att det kan vara enorma skillnader från match till match och från turnering till turnering beroende på sammanhang och förutsättningar. Ungefär som de värsta damfotbollsivrarna, ni vet...
Men mitt leende försvann när kid-hjorden (och även andra) började ropa efter Zlatan. Först trodde jag att de förstås visste att han inte skulle spela något denna dag och att de skrek så som en kritik mot det tråkiga spelet. De såg ju fotbollsintresserade ut och jag hängde med ganska bra själv om sånt fr.o.m. ca 9 års ålder. Men när de inte gav sig insåg jag att de menade allvar, de var verkligen där för att se honom spela. Jag suckade en del och hoppades att de skulle släppa det nån gång. Men när så många buade efter slutsignalen tänkte jag att det inte var deras fel. Och inte var det Lagerbäcks fel heller. Nej, skurkarna är alla föräldrar som inte förklarade att deras hjälte inte skulle vara med. Och i den mån de inte var tillräckligt kunniga och insatta för det så var det knatteledarnas uppgift att ta ner förväntningarna. Å andra sidan är nog de ansvariga för marknadsföringen av matchen ännu större skurkar som använde bilder på Ibrahimovic i riklig mängd, både på affischer och på matchprogrammet. Englands träningsmatch mot Vitryssland marknadsfördes som bekant som "England B - Vitryssland", vilket ju är betydligt ärligare...
Själv visste jag vad jag gav mig in på: Några test - högersidan, målvakter, Kim och anfall - och ge matchträning åt de viktiga Olof och Erik. Det kunde ju likaväl ha varit som inför förra VM (tror jag) när landslaget mötte Syrianska i en internmatch på Råsunda, bara det att SvFF nu visste att de kunde dra in lite stålar om de förvandlade internmatchen mot ett lag nära till hands till en landskamp. Visst, 250 spänn för en betydelselös match är ju väl saftigt men det är ju så sällan man har chans att gå på landskamp och VM-förberedelserna i stort är ju intressanta på riktigt så jag valde att gå dit ändå. Jag var mest besviken på spelet men självklart väljer jag hellre 0-0 mot Finland än 6-0 mot samma land som det blev inför VM-90. Det ledde till att folk den gången trodde att Sverige skulle vinna VM och det kanske de själva trodde också, av resultatet att döma...
Längtan bort från familjejippofotboll till riktig tävlingsfotboll gjorde att jag, två dagar senare, tog mig till Torpavallen mitt i ett bostadsområde för att se lilla Qviding ta emot ex-allvsvenska Gif Sundsvall i Superettan. Kontrasterna gentemot Ullevispektaklet var totala. En klubb med små resurser med ideellt arbetande människor runt en liten charmig arena med en spännande och välspelad match som betydde nåt...
Roligaste var i början när en maskot, runt 4-5 år, missade vart hans kompisar tog vägen efter inledningsceremonin. Han sprang då helt självklart till Sundsvallsspelarna som hade samma dräkt som han, för så gör man ju i fotboll. Helt logiskt alltså. De bjöd på sig själva och tog in honom i peppningsklungan, till publikens stora förtjusning.
Utanför arenan och på väg in strömmade the medelsvenssons of the medelsvenssons. Jag har inte känt mig så bred och folklig på flera år... Det var fullt av kids runt oss i blågula mössor och ansikten som hejade och buade entusiastiskt. Jag log nostalgiskt och lite igenkännande och mindes den tiden innan man desillusionerades och tog all fotboll på blodigaste allvar och försökte leva myten om läktarkultur med ramsor, burop och souvenirer. Då man ännu inte hade insett att det kan vara enorma skillnader från match till match och från turnering till turnering beroende på sammanhang och förutsättningar. Ungefär som de värsta damfotbollsivrarna, ni vet...
Men mitt leende försvann när kid-hjorden (och även andra) började ropa efter Zlatan. Först trodde jag att de förstås visste att han inte skulle spela något denna dag och att de skrek så som en kritik mot det tråkiga spelet. De såg ju fotbollsintresserade ut och jag hängde med ganska bra själv om sånt fr.o.m. ca 9 års ålder. Men när de inte gav sig insåg jag att de menade allvar, de var verkligen där för att se honom spela. Jag suckade en del och hoppades att de skulle släppa det nån gång. Men när så många buade efter slutsignalen tänkte jag att det inte var deras fel. Och inte var det Lagerbäcks fel heller. Nej, skurkarna är alla föräldrar som inte förklarade att deras hjälte inte skulle vara med. Och i den mån de inte var tillräckligt kunniga och insatta för det så var det knatteledarnas uppgift att ta ner förväntningarna. Å andra sidan är nog de ansvariga för marknadsföringen av matchen ännu större skurkar som använde bilder på Ibrahimovic i riklig mängd, både på affischer och på matchprogrammet. Englands träningsmatch mot Vitryssland marknadsfördes som bekant som "England B - Vitryssland", vilket ju är betydligt ärligare...
Själv visste jag vad jag gav mig in på: Några test - högersidan, målvakter, Kim och anfall - och ge matchträning åt de viktiga Olof och Erik. Det kunde ju likaväl ha varit som inför förra VM (tror jag) när landslaget mötte Syrianska i en internmatch på Råsunda, bara det att SvFF nu visste att de kunde dra in lite stålar om de förvandlade internmatchen mot ett lag nära till hands till en landskamp. Visst, 250 spänn för en betydelselös match är ju väl saftigt men det är ju så sällan man har chans att gå på landskamp och VM-förberedelserna i stort är ju intressanta på riktigt så jag valde att gå dit ändå. Jag var mest besviken på spelet men självklart väljer jag hellre 0-0 mot Finland än 6-0 mot samma land som det blev inför VM-90. Det ledde till att folk den gången trodde att Sverige skulle vinna VM och det kanske de själva trodde också, av resultatet att döma...
Längtan bort från familjejippofotboll till riktig tävlingsfotboll gjorde att jag, två dagar senare, tog mig till Torpavallen mitt i ett bostadsområde för att se lilla Qviding ta emot ex-allvsvenska Gif Sundsvall i Superettan. Kontrasterna gentemot Ullevispektaklet var totala. En klubb med små resurser med ideellt arbetande människor runt en liten charmig arena med en spännande och välspelad match som betydde nåt...
Roligaste var i början när en maskot, runt 4-5 år, missade vart hans kompisar tog vägen efter inledningsceremonin. Han sprang då helt självklart till Sundsvallsspelarna som hade samma dräkt som han, för så gör man ju i fotboll. Helt logiskt alltså. De bjöd på sig själva och tog in honom i peppningsklungan, till publikens stora förtjusning.
Till sist: Björklund, Thern och nu Kalle Svensson. Glasgow Rangers har en thing för smålänningar, det är helt klart! :)
Kommentarer
Trackback