triviologi

Läser i DN:s märklighetsblogg att de seriösa klimatopponenterna har fått de amerikanska religiösa Intelligent Design-tokarna på halsen. De sluter upp i skepsisen gentemot växthuseffekten med inställningen att lilla människan knappast kan ha förstört eller ens påverkat jorden, för den är ju Guds underbara skapelse. Forskare som påvisar onaturligt snabb klimatförändring hör alltså till samma sorts självgoda hädare som byggde Babels torn eller som dyrkade guldkalven, enligt dessa kreationister. ”Människor med sådan hybris att de ifrågasätter och utmanar Guds verk, vilken fräckhet!” är attityden de har och man tror att man har hamnat i 1700-talet igen. Upplysningstidens landvinningar är tydligen inte för evigt erövrade. Jorden-är-platt-sällskapet nästa?

Tokiga åsikter baserat på vetenskapsfrämmande underlag får man väl acceptera så länge de stannar på kammaren men värre är det när de förs fram politiskt och sätter avtryck i läroplanen, som skett i stater som Oklahoma, Texas, Louisiana och South Dakota. I den sistnämnda har man via ett politiskt beslut valt att införa en s.k. ”balanserad utlärning”, där även klimatkritiska argument ska läras ut. Genom att använda sig av klimatet bland ID-argumenten har kreationisterna märkt att de kan få draghjälp mot sitt mål att utarma vetenskapen som metod och forskarna som uttolkare av den.

Detta slår dock inte bara mot de vetenskapsmän som bedriver en seriös forskning som säger att klimatförändringarna inte är riktigt lika stora som FN:s klimatpanel hävdar. För man vill ju ha kunniga och duktiga experter som kan syna varandra. Det är ju bara då som de riktigt hållbara argumenten överlever. En seriöst klimatskeptisk vetenskapsman är den enda som har kompetens att genomskåda eventuella felaktigheter och en sådan utgör också en garant mot t.ex. självuppfyllande forskning i jakt på nya anslag. Detta innebär paradoxalt nog alltså att hans/hennes existens bidrar till klimatförändringsuppgifternas trovärdighet.

Men när dessa klimatopponenters gärning nu dras i smutsen från den amerikanska södern på detta sätt riskerar de att buntas ihop med de bibliska klimatskeptikerna och därmed kan deras legitimitet i debatten hotas, vilket på sikt kan ge negativa effekter för de vetenskapliga framsteg som slår fast att människan påverkar jordens klimat.

För vetenskaplig utveckling sker ju, som (nästan) alla vet, i mötet mellan tes och antites. För varje framlagt forskningsframsteg som stöts och blöts mot olika tänkbara seriösa motargument enligt vetenskapsreglerna läggs en ny pusselbit till vetenskapen och vi kommer ett steg närmare en objektiv sanning. Och dit hör inte religiös tro.

Förra veckan avled författaren och diplomaten Sture Linnér, 92 år gammal.

Jag såg honom på ett Hammarskjöldseminarium i Oslo –05 och minns det tydligt eftersom det var han, Elisabet Rehn och Torvald Stoltenberg som var de mest karismatiska talarna. Den då nytillträdde utrikesministern Jonas Gahr Støre stack också ut vid detta tillfälle, som f.ö. också var första gången han träffade sin svenska kollega Laila Freivalds.

Men vem är då lämpligare att tala om Dag Hammarskjöld om inte Sture Linnér, som var dennes närmaste man under hans sista tid och också den som var den siste att se honom i livet? För det som var mest spännande att lyssna på var när han berättade om händelseförloppet runt Hammarskjölds död, som jag dittills inte visste särskilt mycket om. De skulle t.o.m. ha rest med samma flygplan men Hammarskjöld bad Linnér stiga ur planet då han ansåg att det var bättre om Linnér, som vid tiden var chef för FN:s civila verksamhet i Kongo under krisen där, stannade. Ett klokt beslut skulle det visa sig eftersom planet kraschade och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld och fler därtill omkom i olyckan. Men Sture Linnér berättade många suspekta omständigheter för oss. T.ex. om en annan passagerare i olycksplanet som hade överlevt men p.g.a. sina skador tvingats spendera en längre tid på olycksplatsen. Och eftersom solen i Nordrhodesia/Zambia inte är att leka med hade han dött en tid senare på sjukhus i sviterna av sina solbrännskador. Dels var Hammarskjölds kropp inte i närheten lika hårt åtgången som de andras, vilket i sig ju är märkligt för en person som ska ha omkommit direkt i kraschen, och dessutom saknas uppgifter om vad som framkom i de förhör som genomfördes med kraschens överlevande på hans dödsbädd, enligt Linnér. Bandupptagningarna och andra typer av dokument förefaller undanröjda! Och så det kanske mest spektakulära vittnesmålet, nämligen att Linnér personligen såg Hammarskjölds kropp på bårhuset och då såg ett litet runt hål i pannan! Ett förmodat kulhål som sedan ändå inte fanns med på bilderna på den döda kroppen! Något som naturligtvis fick Linnér att tro att någon hade retuscherat fotona!

Alla dessa indicier för att allt inte står rätt till med det officiella händelseförloppet pekar såklart i riktning mot supermakterna då de betraktade Hammarskjöld som en pain in the ass eftersom han tog starkt parti för alla övriga FN-länder i det kalla krig som rådde och därför inte gav supermakterna fördelar som de räknade med och som de i vissa fall också hade haft tidigare. När han blev kritiserad i generalförsamlingen sa han att det är lätt att böja sig för stormakterna men något annat att göra motstånd och vid en förtroendeomröstning senare var det några västländer som röstade blankt, eftersom de tyckte att han svikit dem, medan några östländer t.o.m. röstade emot honom.

Det Hammarskjölds närmaste man berättade för oss var alltså i klartext att han inte uteslöt att generalsekreteraren hade mördats av en Bondskurk eller t.o.m. av en James Bond! Dvs. att han mycket väl kan ha tagits av daga av en eller flera sovjetiska eller amerikanska underrättelseagenter, samtidigt som respektive organisation effektivt sopade alla spår under mattan.

En kvick koll i Wikipedia visar att FN:s undersökningskommission inte kunde bevisa varken sabotage, flygangrepp, tekniskt planfel eller den mänskliga faktorn men inte heller avfärda någon av dessa teorier. UD undersökte visst också omständigheterna så sent som i början av -90-talet och lutade åt att piloten felbedömt höjden och flugit in i skogen. Dessutom har bl.a. en säkerhetskommission i Sydafrika hävdat att det finns uppgifter om att det skulle röra sig om mord.

Sture Linnér sa också att eftersom det hade gått så lång tid trodde han att alla kort skulle läggas på bordet och att den sanning han anade skulle flyta upp till ytan inom en nära framtid. T.ex. hade han visst helt nyligen påbörjat en bok om Hammarskjöld och Kongokrisen. Men denna eventuella händelseutveckling fick han alltså inte uppleva själv.

Det var alltså en oerhört dramatisk och spännande historia vi fick höra i slutet på detta Hammarskjöldseminarium. Mina öron var spetsade hela tiden och det man spontant funderar på nu när man tänker på denna storyn igen är ju att man vill se filmen!

En realistisk internationalpolitisk actionthriller i minimalistiskt stilren 60-talsmiljö. Jag tänker mig samma berättarteknik och bildspråk som i Spielbergs München men också mycket från tidiga Bond eftersom detta inträffade när kalla kriget var som oskyldigast och estetiskt snyggast. Och Stellan Skarsgård är ju som klippt och skuren för huvudrollen! Inte nog med att han kan prata svenska i vissa scener och såklart kan sätta den perfekta svenskbrutna engelskan – han skulle ju också kunna bli ganska porträttlik. Nu tar det väl mer än 1½ år för att fixa en film från start till mål, annars hade det ju varit väldigt lämpligt om den hade varit i produktion nu så premiären hade kunnat ske under 2011, vilket alltså skulle innebära att Dag Hammarskjöld och hans livsgärning hade kunnat hyllas exakt 50 år efter hans död. Den perfekte konsulten Linnér är tyvärr inte bland oss längre men i vilket fall som helst:

Kila iväg till dina Hollywoodchefkompisar och styr upp denna film, Stellan! Här har du ju ett färdigt synopsis.