triviologi

En vilsen och inkompetent jihadist från Småland som spränger upp sig själv i Stockholm tar naturligtvis över allt rampljus men jag tror inte vi kommer sluta prata om WikiLeaks för det. Assange är fortfarande häktad och wanted, samtidigt som WL är i färd med att dupliceras, både med spegelsajter och som koncept. Så naturligtvis måste ju även Eder egen anrika bloggulära publikation Triviologi dra sitt resonerande strå till den enorma WikiLeaksdebattstacken. För oavsett vad som händer med just WL är fenomenet som sådant sannolikt här för att stanna och det måste man förhålla sig till men den här enögt positiva inställningen med närmast religiösa implikationer som har dominerat debatten så här långt stör mig.

 

Jag identifierar tre grupper som är överlyckliga över WL och som har lagt beslag på det mesta av debattutrymmet. Grupperna går förstås också in i varandra:

 

• Journalister. De jublar i högan sky för de har fått material tillgängligt som de annars bara skulle ha fått minst 20 år senare i form av strukna hemligstämplar och memoarer. Folkets granskande makt som ska gräva och avslöja allt och alla bryr sig inte om långsiktighet (vilket ju inte heller är deras uppgift).

 

• Organiserade och oorganiserade aktörer på den politiska vänstersidan med Hans Linde i spetsen. De kör sin vanliga pojkrumsrevolutionära identitetsinställning där ”folket” tillsammans underifrån, utifrån nåt slags demokratiaspekt, bekämpar den överhöghet som alltid är korrupt per se. Wikileaks anses vara en folkets hjälte, en modern Robin Hood. Sossarna skulle ideologiskt kunna ingå här men har hållit ganska låg profil av några skäl. De hamnade själva genom Urban Ahlin på defensiven p.g.a. ett läckt dokument. Vidare var de statsbärande regeringsparti fram till 2006 och därefter största oppositionsparti, vilket ju gör att det finns teoretiska risker om fler avslöjanden som pekar ut dem. Men framförallt kanske det beror på att de på sistone har haft fullt fokus på sin egen turbulens och förnyelsearbete. Miljöpartiet använder WL i sitt inrikespolitiska oppositionsarbete genom att KU-anmäla regeringen med hänvisning till WL-dokument.

 

• IT-entusiaster/urban digital native-medelklass/liberala mediahipsters (som jag själv ibland kan räknas till). Det är en något besserwissrig kategori som ideologiskt anser sig stå på samhällsutvecklingens evolutionära högsta trappsteg. De brinner för modeordet transparens i alla lägen och situationer, då detta är förenligt med deras internet-/mediefilosofiska tankar om framtiden. Ogillar bevakning om de är objekt men gillar bevakning om de är subjekt. Ju mer som spelas upp inför öppen ridå, desto bättre. Big brother och Truman Show är säkert bara naturliga steg mot upplyst utveckling. Alla sjunger transparensens okritiska lovsång. Halleluja!  

Till svansen på denna och föregående grupp hör också hackare och personer med allmän flashbackattityd – a.k.a. internets gräshoppor. Anarkistiska nätaktivister som, likt vinterkrigssvenskar på 40-talet, tar värvning som frivilliga och drar ut i cyberkrig mot en stormakt med sina datorer.

Från början var det i princip bara Bildt som var kritisk och som därmed självklart avfärdades som USA-vän, talandes i egen sak för att skydda nåt förmodligen skandalöst gammalt lik i garderoben och som betraktades som gamla generationens stofil. Detta trots att Bildt alltid har satsat mycket och tidigt på IT i sin politiska gärning. Men nu på sistone har the voice of reason börjat skönjas något på vissa håll, där man åtminstone problematiserar WL och inte enbart dyrkar. (Wolodarski, Poirier Martinsson) (Och nej, den amerikanska rovfågelshögern tar jag som vanligt inte på allvar…)

Ovan nämnda gruppers förbehållslösa embräjsande av WikiLeaks är en smula självgott om ni frågar mig. Jag gillar också öppna demokratiska processer men mina tankar går ändå några år bakåt i tiden då jag bl.a. läste en delkurs som hette politisk kultur. Förhandlingskulturen ser nämligen olika ut i olika länder och världsdelar och trots att man ideligen får det intrycket av mediahipsters så är inte amerikansk/västlig/eurocentrisk raka rör explicit in-your-face-attityd något slags facit och enda sätt att agera.

Diplomati handlar snarare om förtroendeskapande åtgärder. Byggande och vårdande av långsiktiga relationer - särskilt när det gäller medling i känsliga konflikter. Och det är extra viktigt när det rör kontakter och förhandlingar med länder i high-contextkulturer. Efter en tid som ägnas åt att lära känna varandra och skapa pålitlighet används noga formulerade antydningar med inslag av subtilitet och ambiguity i förtroliga och ömsesidigt respektingivande samtal för att representanterna inte ska förlora ansiktet och riskera skam och vanära inför världen samt sin viktiga hemmaopinion. Sånt är viktigt där och respekteras inte det stängs dörren. Så att skicka Janne Josefsson och Sverker Olofsson till Peking för att i direktsändning korsförhöra den kinesiska ledningen och konfrontativt ställa krav om mänskliga rättigheter hade varit kontraproduktivt och liksom inte så klokt… Och detta handlar såklart inte om demokrati/diktatur, höger/vänster, underutvecklad/utvecklad el.dyl. Det är helt enkelt en politisk kultur som är annorlunda än vår egen och som bör respekteras.

Mediahipstersarna uppfann för några år sen uttrycket ”gammelmedia” för att lite smått nedvärderande visa att s.k. traditionella medier satt fast i gamla strukturer och provocera dem till förändring. Gott så. Sen kom uttrycket ”gammelpartier” för att visa att Piratpartiet, till skillnad från de etablerade partierna, var ett nytt modernt parti med helt nya internetintegrerade tankesätt om hur samhället bör vara ordnat. När nu WikiLeaks har slagit igenom på bred front förväntar jag mig att liknande krafter ska lansera ”gammeldiplomati”, ” gammelrelationsskapande”, ”gammelförhandlande” eller kanske ”gammelförtroende”. Istället för föråldrade diplomatiska strukturer med förtrolighet, ömsesidig respekt för staters suveränitet och annat hopplöst omodernt tjafs är framtiden öppna ridåer. Nord- och Sydkorea ska fredsförhandla vid ett bord på innerplanen på den fullsatta gigantiska OS-arenan i Peking, ”Fågelboet”. Åskådarnas tweets om händelseutvecklingen hamnar på jumbotronen samtidigt som de sjunger ”transparens – tja la la la la”, tv-produktionen är maffig med snabba MTV-klipp ända från Peter Jihdes öppningscatchfrase: ”Koreanska fredsförhandlingarna 2010 börjar… NU!”

Allt för det heliga självändamålet maximal transparens.

Själv kan jag komma på flera fördelar men också flera nackdelar med WL som man som vanligt måste väga mot varandra. Visst, t.ex. Israel och Palestina kanske nu visserligen vägrar att mötas och förhandla om fredsprocessen för att de inte kan riskera att medlaren läcker alla förtroliga samtal ut i värlspressen MEN vi fick ju skratta lite åt att Sarkozy är en kejsare utan kläder. Jag tycker kanske inte att det verkar värt det men det är ju upp till var och en att värdera.

Tydligen gör WL själva en egen censur för att inte hänga ut enskilda och skapa fara för dem. Alltså är de inkonsekventa och går emot sina egna principer om total öppenhet. Men framförallt undrar man vad de har för kompetens att avgöra detta och om det sker på nåt annat sätt än helt godtyckligt. Sist men inte minst undrar man var demokratiaspekten kommer in i bilden? Finns det något folkets mandat bakom WL:s existens? Har jag missat att rösta om vad som ska publiceras och inte? Kan jag som världsmedborgare ställa nån till svars? Kommer Assange avgå om WL tappar i folkligt förtroende? Vem granskar läckaren?

I de avslöjade krigsdokumenten härom sistens framkom det ju att fler civila hade dödats än vad som dittills var känt, vilket ju hemmaopinionen har moraliskt rätt att veta. Så där kan man argumentera för att WL är bra. Men gällande den amerikanska diplomatkorrespondensen har ju inga större skandaler ännu avslöjats som har varit värda en förtroendeskada stater emellan. Wow! Fredrik Reinfeldt står nära sin fru och städar ibland. Stoppa pressarna! Jag är dessutom väldigt nöjd med att jänkarna anser att vår utrikesminister ligger på gränsen och gör anspråk på att spela en större utrikespolitisk roll än vad Sveriges geopolitiska situation egentligen medger. Det som hade potential att skapa en svensk inrikespolitisk affär - t.o.m. med snack om Asks avgång - krävde ju bara en förtydligande förklaring så var oppositionen nöjd.

Allt har således varit mer eller mindre känt, utom några ”interna egenskapsbeskrivningar”/skvaller om enskilda politiker. Slutsatsen man kan dra är alltså att politiken i hög utsträckning redan är transparent. Dessutom kan jag personligen intyga att trenden går mot ännu mer ökad transparens från offentligt håll.

 

Så bring it on WikiLeaks! Avslöja nåt rejält så er existens berättigas. Fram med dokument om att månlandningen var fejk, att Bermudatriangeln är ett sofistikerat militärt vapen, att Loch Ness-sjöodjuret var en sovjetisk fjärrstyrd spion i Nato-land, att Che Guevara, Kennedy och Palme skenmördades och nu bor tillsammans med ett gäng utomjordingar i Area 51 i Nevada. Visa att ni smakar mer än ni kostar eller lägg ner.