Sahlin tvingades bort p.g.a. sin hårfärg

Mona Sahlin avgår och jag har egentligen inga åsikter om varken det eller om hennes ledarskap i sig. Jag kan konstatera att hon hade otur med tajmingen som fick överta rodret under partiets värsta kris på mycket länge, kanske någonsin, och hon verkar ha mött en del motvind på posten. Men om inte den uttjatade chokladbitsaffären hade inträffat och hon hade tagit över istället för Persson –95–96 är jag övertygad om att även hon hade vunnit ett eller flera val med sitt parti och blivit statsminister.

 

Men den som innehar den allra högsta toppositionen har också det yttersta ansvaret för partiets valresultat, oavsett om de personliga insatserna anses ha varit bra eller mindre bra. I näringslivet kan en styrelse låta sin vd gå om företaget inte presterar bra nog och samma gäller för tränare i idrottens värld. Sen går det givetvis att göra undantag och istället stötta i motgångens stund om tillräckligt många internt bedömer att personen på den exekutiva posten har potential att vända på skutan. Men politik är mer än något annat i allra högsta grad en förtroendebransch så om stödet efter en valförlust inte är tillräckligt brett inom de egna leden är det bara att lämna plats för nästa person. Det är okontroversiellt och därför knappt ens bloggworthy. Att ett dåligt valresultat påverkar förtroendet negativt är således både logiskt och förståeligt.

 

För alla utom för Lars Ohly, som istället spelar ut könskortet! Eller skjuter ut det från höften, snarare. Han vet nämligen att förtälja att det nu bristande förtroendet för Sahlin efter ett valnederlag av historiska proportioner beror just på att hon är kvinna. ”De har en tradition att stå bakom sina ledare, men det gäller manliga ledare.”

 

Jag tycker alltid att det är lika roligt när människor drar generaliserande slutsatser baserat på ett enda fall.

 

Själv tror jag att skälet till att Sahlin inte stöttades av alla de egna efter sossarnas sämsta valresultat sedan 1914 berodde på hennes kastanjefärgade hår.

 

Det är ju ett obestridligt faktum att hela 100% av Socialdemokraternas valförlorande kastanjehårfärgade partiledare som tappat enhetligt stöd inom partiet har tvingats att avgå. Ser ni inte den dolda hårfärgmaktsordningen?! Det är ju uppenbart!! Här är beviset, svart på vitt:

 

Beroende variabel – S-ordförande vid tiden för förlorat val och strax efteråt.

Oberoende variabel – Hårfärg:

 

  • Olof Palme, med sitt svartmörkbruna hår med gråa inslag mot slutet, stöttades trots två valnederlag på 70-talet.
  • Ingvar Carlsson har numera vitt hår men hade vid tiden för sitt förlustval –91 en lite mörkare, grå nyans. Han fick förnyat förtroende.
  • Men Mona Sahlins henna-/kastanjefärgade barr? Nej, där går gränsen inom den svenska socialdemokratin. Där tar glastaket emot och den osynliga hårfärgsstrukturen tar ut sin rätt med all tydlighet.

 

Man har full förståelse för det hon berättade på presskonferensen, nämligen att hon dagen före tillkännagivandet hade besökt frisören. Som en demonstrativ gest mot partiets hårfärgarintolerans, förstås, så att hon kunde lämna med högt huvud. Det hade jag också gjort.




En bevisligen mycket avskydd produkt inom S... (Eller...? ;) )

Iofs, det kanske är Nackabor som istället är den adekvata oberoende variabeln... (Eller...? ;) )

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback