Kent Thåström
Under en tid har såna här affischer varit synliga på stan och från första gången jag såg en sån har jag undrat vem Kent Thåström är. Joakim Thåström kanske har en kusin som heter Kent i förnamn? Tänk vad kul det skulle vara om en helt okänd snubbe kliver upp på scenen ikväll inför 15 000 personer på Zinken och säger "Hej, det är jag som är Kent Thåström, kul att så många ville komma" och sedan sätter igång och spelar gitarr och sjunger och låtsas som om det regnar. Han skulle ju isåfall bli min hjälte och lätt förtjäna all världens guldägg och liknande för decenniets bästa publicity stunt. Tänk vad snopna folk skulle bli! Enligt Eniro finns det ingen som heter så i hela landet men det bekräftar ju bara min tanke eftersom killen ju såklart har varit förutseende nog att skaffa hemligt telefonnummer. För vem vill ha tusentals arga fans som just dragits vid näsan efter sig?
Musikdiagram
(Och, japp, jag får nog allt medge att jag är benägen att hålla med den gode Köttfärslimpan...)
Däremot var det jag som nyss gjorde denna :
acoustic-singer-song-writer-hip-hop-folk-rock
Det har visst blivit en liten vana att jag nån gång då och då tipsar om eller bara kommenterar kända låtar som nån har gjort om i helt annorlunda versioner. Nu har jag snappat upp en singer-songwriter från radion som körde en folkrock- och akustisk-gitarr-version av...
Hey ya!
Brukar annars gilla nya omarrade låtar men det här var ingen särskild höjdare... Antagligen för att den inte går att göra bättre än originalet. Det kanske helt enkelt inte är en bra idé att ge sig på (troligen) decenniets mest nydanande och coolaste låt... Däremot blir man ju verkligen nyfiken på att höra motsatsen: Outkastversioner av Dylan, Springsteen m.fl...
Eller snarare inte... Bortsett från Stevie Wonders version av Blowin' in the wind föredrar jag nog att gubbrock o.dyl. hålls borta från att besudla bra musik överhuvudtaget...
Rösta på Rockbjörnen!
Såg att det var tid för Rockbjörnsröstande och klickade på länken för att kolla in det lite närmare. Bland det första jag lade märke till var ett par rader i adressfältet. Att de vill veta åldern på de röstande är väl ok, det är ju en ren konsumentgruppsundersökning. De vill kolla demografisk spridning och vilka åldersgrupper som tilltalas mest så att de kan anpassa annonseringen, helt enkelt. Men att det oftast verkar vara - och att de därför utgår ifrån att det bara är - fjortisar som röstar avslöjas av föregående ruta, benämnd "lunarnick". Visst, jag har aldrig varit insatt i Lunarstorm men jag har en hel bunt fördomar om det och den största är att det vänder sig till barn under 17 år... Men just eftersom det alltid är fjortisbrudarna med för hög månadspeng som lever sina liv genom mobiltelefonen som sms-röstar i alla dokusåpor/musiktävlingar så är det ju dom som påverkar en oproportionellt för stor del av populärkulturen och dess utveckling. I 999½ fall av 1000 bryr jag mig inte men när det gäller Rockbjörnen gör jag ett undantag och gör mitt för att påverka slutresultatet.
Då visade det sig att det inte fanns några givna alternativ eftersom det var den första omgången. Och utan nomineringar uppstår både begränsningar och möjligheter. Det är ju t.ex. svårt att på rak arm minnas alla 2006 års skivsläpp (men där har AB en sidoartikel till hjälp) och den annars oväsentliga skillnaden mellan någon som är nykomling och någon som har slagit igenom oavsett skivans nummer är ju i detta fall betydelsefullt. Möjligheterna är ju såklart att man kan rösta på artister man gillar men som antagligen inte har sålt tillräckligt mycket för att de skulle finnas med i slutrundan.
Första kategori att ta ställning till är Årets svenska kvinnliga artist. Här är utbudet magert. Skulle man rösta på beiga, platta och tråååkiga Lisa Miskovsky? Eller på tonårsromantifierande 80-talsschlagerfetischisten Linda Bengtzing? Nä, som tur är finns det ett namn som jag gillar på riktigt: Anna Ternheim, så min röst faller på henne, trots att jag bara har hört hennes senaste skiva ett par gånger. Men den är helt ok so far.
I andra fältet gäller Årets svenska manliga artist och inte heller här duggar kandidaterna tätt. Håkan Hellström är ju en glad prick men det hjälper tyvärr inte i det här sammanhanget. Och när det gäller alternativet Basshunter är det bara att travestera på hans egna skivtitel: LOL...! I brist på annat får den gamle 90-talshjälten Eric Gadd bli mitt val. Men inte för skivan som jag ej tänkt lyssna på utan p.g.a. en färgsprakande, tajt svängig hårdfunkande och jäkligt bra konsert i somras.
Därefter är turen kommen till Årets svenska grupp och här finns det några band att välja på. Mina gamla favoriter Bo Kaspers har diskvalificerat sig själva genom att ge ut en skiva där de har lämnat alla musikaliska finesser som jag gillade med dom. Kvar finns bara tänkvärda texter (antar jag - har lyssnat en gång + att jag normalt inte "perceptuerar" låttexter) på svenska med rak rockbakgrund som säkert passar utmärkt till Winnerbäcks och Olle Ljungströms publik men inte till mig. Torgny Melins som jag skrivit om tidigare kanske? Kul grepp som humor men såklart inte med i diskussionen här. Peter, Bjorn and John hade en bra och annorlunda låt som spelades mycket i somras men jag har inte hört det övriga på den skivan. Jag beslutar mig för att rösta på Helt Off trots att jag bara hörde förstasingeln i våras. Men jag såg dem för några veckor sen på en riktigt bra spelning. Det var stabilt och glatt gung hela tiden och när Tiny Tim till sist dök upp på scenen höjdes temperaturen ytterligare. Ska fixa den skivan snart.
Vidare följer Årets svenska låt och här får man tänka till lite extra. Nyss nämnda Peter, Bjorn and Johns låt "Young folks" är tveklöst en kandidat. Men det är däremot inte "Det går bra nu", som nämnts tidigare. "Gilla läget" kanske...? HAHAHA! Vapnets "Thoméegränd" var ju en söt popsak men valet står ändå mellan Helt Offs "Det brinner i Paris", Salem Al Fakirs "Good song" och Koops "Come to me". Den förstnämnda svänger bra men kanske är lite väl revolutionär... (fast jag bryr mig ju inte direkt om texter ändå, som sagt). De andra är ju aktuella nu, vilket gör dom svårbedömda. Men jag väljer ändå den sista p.g.a. att det är en cool jazzy feel-good-låt. Priset till årets sämsta låt borde iaf gå till Thåström för hans radiodänga från i somras, vad den nu hette. Det är inte alltid en P3-låt får en att orka byta kanal men det lyckades denna med. Varje gång...
Årets svenska skiva blir riktigt svår. Jag har mest lyssnat på utländska skivor i år. Men bland förslag som Ternheim, Christian Falk och Fibes Oh Fibes! får Anna Ternheims "Separation road" min röst för en solid melankoli-pop-platta. Men också p.g.a. att jag knappt har lyssnat på nån annan hel svensk skiva...
Priset för årets svenska nykomling skulle Salem Al Fakir kunna få men hans albumsläpp är inte förrän andra sidan nyår så jag vet inte om han är kvalificerad. Jag hoppas iaf att få höra mer av honom i framtiden. Men jag väljer ändå att rösta på I'm from Barcelona för de var verkligen en pigg nykomling när de kom med sin kombination av klassisk svensk gladpopindie och Polyfonic Spree förpackad i en 80-talsskolfotoimage. Tre catchy trallsinglar har snurrat på radion och trots att undertecknad var lite halvskeptisk charmades jag av dom och deras totala eufori på en spelning i somras (och blev dessutom lite kär i maraccastjejen med de stora glasögonen...♥)
Sedan tas klivet ut i världen och först ut är den svåra kategorin årets utländska artist. Hade varit kul att rösta på Van Morrison men jag har inte hört det alster han tävlar med. Snoop känner jag inte för och Jay-Z har nyss släppt så han får ju svårt att hävda sig. Christina Aguilera har lite oväntat blivit en liten kandidat eftersom hon försökte ta det "back to basics", som hon själv hävdar. Samplat gammalt jazzblås och referenser till ett stilfullt förflutet är lovvärt men det håller inte ända till en röst. Eftersom jag är en John Legend-fan så borde jag kanske rösta på honom men hans uppföljare känns än så länge sämre än debuten. Det finns ingen låt som fastnar på samma sätt som förra gången. Pharrells skiva har ju inte slagit så som man trodde så det får väl bli Justin Timberlake här. Han har ju två singlar som snurrar rejält därute, även om de är klart sämre än dom från hans förra skiva.
Nästa kategori är däremot den lättaste. Årets utländska grupp är definitivt Gnarles Barkley! Atlantatokig funkpop med hiphopkänsla. Roliga, coola och snygga temagig och -videor och sköna låtar (åtminstone de tre singlarna) som blir till en vitamininjektion på fester eller om man bara vill pigga upp sig hemma. Mer av Prince Gnarles i framtiden! Utmanare var Outkast men de har den otacksamma uppgiften att jämföras med sin förra skiva som ju gjorde fundamental succé överallt. Den nya är ju betydligt ojämnare. The Roots ska också nämnas för de hade nog fått min röst om inte SeLo och Faromusen blandat sig i. Rötternas skiva är helt ok men framförallt gick deras gig förrförra veckan inte av för hackor...
Vad gäller årets utländska låt gillade jag länge "Put your records on" med Corinne Baily Rae men den har inte stått sig fullt ut. Istället kommer Gnarles Barkley även här och blandar sig i striden. Både deras första- och andrasingel, "Crazy" resp. "Smiley faces", tillhör ju musikårets 2006 absoluta höjdpunkter. Men på målfoto kommer Lupe Fiasco (ft. Jill Scott) och vinner min röst med "Daydreamin'". Den har en stark melodi, både stråksamplingen i versen och sången i refrängen. Sen tycker jag att den gode Lupe gör bra ifrån sig på miken och framförallt kan man se framför sig tre black dudes som dansar simultant vid varsin mikrofon och knäpper med fingrarna samtidigt som de sjunger "I fell asleep and met the flowers for a couple of hours..." Hög coolhetsfaktor...
Avslutningsvis gäller det att utse årets utländska skiva. Prince Gnarles skiva "St Elsewhere" är naturligtvis högaktuell här också. Sen har vi outsiders som Outkast, Legend, Timberlake och Pharrell men de når inte ända fram, som nämnts. Nej, här röstar jag på The Roots "Game theory" (som även gillas av andra). Den är svartare och råare än tidigare och har en touch av rock i sig. Jag gillade nog förra skivan bättre men den är ändå jämn och bra så spelteorin får bli mitt val. (Och har man Brother ?uests trumstock hemma måste man helt enkelt vara lojal... :) )
Sådär, det var mina val i första omgången av årets Rockbjörnsomröstning, vilka är dina?
Veronica Maggio goes skatepunk
Vårens låt ♪
Hoppas hon har fler såna låtar på lager och att hon inte gör som Joss Stone och förstör sitt genombrottssound och faller bort.
Sommarplågorna ställer in startblocken
Som jag skrev för ett tag sen hade ju Love generation hur stor potential som helst men den är ju körd nu. Fast Sinclair har ju en annan låt med visselslinga som är i ropet nu. Dock inte lika somrig som förra...
BWOs förstasingel snurrar ju friskt men den kom ju fram i melodifestivalen så den kanske inte orkar hela sommaren. Men Bard har såklart en cathig andrasingel på lager som snart kommer att släppas, var så säker.
Hursomhelst är det av nån anledning eurodisko som gäller på sommaren, vid sidan av årets skojlåt (-ar).
Den jag tror starkt på och själv också hatar mest nu är Everytime we touch. En riktigt jobbig eurodiskosång perfekt lämpad för den kommersiella radiostationen att spela upp 4 ggr i timmen i allehanda sommarstugor och på stränder.
Tompa är på gång, han är laddad, han är tänd
Utifrån de orubbliga förutsättningarna måste jag ändå se resultatet som acceptabelt. Det kunde alltså ha blivit mycket, mycket värre med honom vid rodret. Nu tog Tompa helt sonika en gammal storhit från den tiden då han bara var en vanlig melodifestivalartist och inte en pinsam rödvinserotisk sommarpoet. En låt som dessutom redan i sitt original används som publiktändningslåt på idrottsevenemang. Han skrev nya verser och körde ett uppdaterat sound i produktionen och "Vi är på gång - VM 2006" blev ett faktum.
Vilka är då de orubbliga förutsättningarna jag nämnde?
Jo, jag hade ju nämligen blivit riktigt orolig om jag verkligen hade gillat låten på riktigt eftersom jag inte kan identifiera mig som tillhörandes varken Tompas vanliga målgrupp eller kampsångernas målgrupp. En officiell fotbollslåt måste tyvärr helt enkelt framföras av en bredaste bred folkhemsartist. En sån vars publik tillbringar en hel dag på stranden för att sen gå hem till stugan/husvagnen för att käka. Mannen är in charge of the grill men flintasteken blir ändå något för mörk p.g.a den starka eftermiddagssolens sken. I grilldoftens herravälde dukar sambon/hustrun och ställer fram potatissalladen innan hon ropar hem barnen som spelar krocket med husvagnsgrannens ungar. Eventuellt har även grannhusvagnens familj bjudits in. När de har ätit färdigt byter alla om till lite varmare kläder medan de vuxna fortsätter att dricka ur sin bag-in-box. Sedan tar sig hela sällskapet till utomhuskonsertstället dit ett antal tusen andra salongsberusade flintasteksmänniskor har tagit sig för att njuta av årets semesterkonsert. Under allsången till nån -80-90-talsdänga tänker de kollektivt att det här är just som sommar ska vara. Och än en gång har Lars Winnerbäck, Magnus Uggla, Per Gessle, Ulf Lundell eller just Tomas Ledin eller någon annan likadan gjort succé. Same pöbelrockshit - different gubbnames...
Just en sådan artist måste tyvärr, per definition, även köra den officiella VM-låten. Är det bara slightly smalare eller släkt med nån annan musikstil än vuxen pop/rock med inslag av visa och/eller buskishumor så funkar det inte, då skulle en del komma men inte sluter Massorna upp inte... Därför skapas produkten VM-låt för att gå hem i alla läger.
Och det gör den också - utom hos dom som inte gillar musik vars enda syfte är vara anpassad för att gå hem i just alla läger...
Å säg, kan du inte se...
Jag har hört Du gamla, du fria framförd med traditionellt arabiskt sound, för att visa att Sverige är och kommer förbli ett multikulturellt land. Jag har sett Galenskaparna & After Shave sjunga den då avlagda sovjetiska, nu återupptagna ryska, nationalsången med svensk revynonsenstext i swingjazz-version. Jag har själv varit med om att sjunga Marseljäsen med studentikos svensk text om vin på en restaurang i Paris. En kypare tillfrågades om det skulle vara ok och när vi fick klartecken och satte igång reste sig alla andra gäster i lokalen och sjöng med för full hals, givetvis med originaltext. Fransmännen opponerade sig alltså inte, som Mark Krakorian påstår att de skulle. Tvärtom, de var väldigt glada och stolta över att vi, som utländska gäster sjöng deras sång. Den förbrödringskänslan som uppstod var hur mäktig som helst!
USA har inte ens ett eget språk, de använder sina gamla kolonisatörers språk och med så många miljoner spanskspråkiga som bor där ska naturligtvis Nuestro Himno finnas och sjungas öppet för den som vill. Dessutom måste den ju vara bättre än de sliskiga pojkbands-, eller tjejwailversionerna som ofta sjungs innan idrottsmatcherna.
Det enda rimliga nu är naturligtvis att alla musiker från jordens alla hörn uppmuntras att spela in egna versioner av Stjärnbanéret i alla världens olika språk och genrer och skicka till Vita Huset. Själv ser jag mest fram emot att få höra den på aboriginernas språk med stora inslag av didgeridoo... Eller kanske en amerikansk nationalsång på ukrainska i kosackstil med lutor och mandoliner... För att inte tala om en traditionell afrikansk version med körer, djembetrummor och det där afrikanska klickspråket som sångtext! Eller varför helt enkelt inte en snoa med träskofiol, nyckelharpa och text på dalmål? Bara sätt igång, Buschen väntar!
Kompletterande om José
A Trubadurman in New York
Att svenska rockband, som Europe eller Hives, eller band med kommersiellt lättillgängligt popsound, som Roxette eller Ace of Base, slår utomlands är ju en sak. Men att det satsas på att lansera Gonzales utomlands har ju högre odds. Hans sound är ju inte det mest kommersiell-radio-vänliga man har hört. Men när hans låt nu valdes i en internationell reklamfilm är det ju bara att köra på. Även om han aldrig kommer att bli Billboard-etta finns det ju ändå alltid en marknad för trendig cafémusik i stil med Norah Jones genombrott. Även vuxna köper ju skivor, inte bara kidsen...
Skivsår och tips
Jag skrev ju för ett tag sen hur jag hade överraskats positivt av Robyns elektropopkonsert i somras. Därför rekommenderar jag P3 Live ikväll kl. 21 med en timme konsert med Robyn, hennes sequensers och hennes 3-manna-band med Hedlund i spetsen! Har man annat för sig mellan 9 och 10 denna fredagkväll så har man ändå en hel vecka på sig att lyssna när man vill, här.
Även om man som jag har svårt för folk som inte kan sjunga så ska man ändå försöka titta på Rampfeber, för det är inga mindre än Blacknuss som har anlitats som kompband. Heltajta och 100% live.
Pudelrock ÄR faktiskt astöntigt
Ja, ja, whatever, tråkigt om alla gillar samma. Var och en blir salig på sin tro och så ska det vara.
Sen fortsatte Rundgång däremot med ett riktigt coolt inslag om bandet Hellsongs, som sade sig spela launchrock. De spelade en avskalad Run to the hills i en ren Eva Cassidy-tappning, alltså med bara akustisk gitarr och piano som ackompanjemang till en kvinnoröst. Riktigt bra!!
Sommarmusik på vintern
Dansbandsdagslända
Elektro-Robyn på Grammisgalan
En kul grej jag kom att tänka på under galan var när Darin fick pris i leksakskategorin "årets ringsignal" (sic!). Han sa att han ville "tacka alla som har röstat". Han kan ju rent tekniskt ha syftat på de enskilda jurymedlemmarna som gav honom sina röster men det lät verkligen som att han slog på sin autopilot som är framtagen för att tacka alla sms-röstande fjortisbrudar på de många überkommersiella playbackgalor han brukar göra rent hus på...