triviologi

Har idag och igår kollat på Demokraternas konvent från Foppas (och snart Per Ledins) hemmaarena Pepsi Center i Denver, Colorado. SVT:s kunnige utrikespolitiske kommentator, den stencoole Bo-Inge Andersson, var ciceron och kom in mellan talen för att bjuda på sina guidande tolkningar. Det var intressant att lyssna på talen även om plattheterna duggade lika tätt som förväntat. Hillary Clinton var dagens största profil och hennes uppgift är att förmå sina anhängare att stanna hos Demokraterna och alltså rösta på hennes forna rival Obama. Med svenska ögon kan det ju tyckas märkligt hur man som politiskt aktiv ens kan överväga att helt byta parti till den diametralt motsatta fiendens bara för att ens kandidat har förlorat partiledarvalet men med den amerikanska politikens utformning är det alltså möjligt. Tvåpartisystemet och personvalstrukturen har gjort att de båda partierna inte har lika stark ideologi som de svenska utan mest fungerar som valkampanjmaskiner (även om Republikanerna anses något mer konservativa och Demokraterna något mer liberala än sin motpart). Så om man som anhängare och kanske t.o.m. valarbetare har lagt ner hela sin själ och engagerat sig nästan dygnet runt för Hillarys kandidatur så måste det vara svårt att helt plötsligt börja stödja den person som man har försökt bekämpa så länge. Men, som Hillary mycket riktigt underströk, så är det viktigaste att få in en demokrat i Vita Huset. Även hon upprepade det mantra som de flesta andra talare använde sig av: "We don't need FOUR MORE years of the last eight" och det kan man ju hålla med om... Allra mest intressant var det kanske när Bo-Inge efter talet berättade om den tendens till splittring som finns mellan Obama- och Clintonlägrena. Clintongänget ska visst anse sig vara det bättre alternativet och den egentliga vinnaren, samtidigt som Obamaklanen ogillar Hillarys höga profil som, enligt Bo-Inge bl.a. märktes i hennes presentationsfilm som dröp av vinnarsignaler. Barrack kunde därmed inte välja henne som vicepresidentkandidat då risken att hon skulle fortsätta med att stjäla showen är alltför uppenbar. Detta alltså enligt klippan Bo-Inge Andersson, mah man! Dagens roligaste händelse var när Hillary berättade att McCain och Bush snart skulle mötas i Twin City, vilket var väldigt passande eftersom det är så svårt att hålla reda på vem som är vem av dem.

Efter att ha legat i ide i en 10-15 år vaknade så den ryska björnen för några år sen och nu är den uppenbarligen jävligt hungrig. Fler och fler arga björnvrål hörs bortifrån öst i takt med att den militära styrkan och självförtroendet växer:
 
Migplanen är uppe och kaxar bra mycket oftare än tidigare. En ubåt satte häromåret en rysk metallflagga på Nordpolens botten för att symboliskt muta in området och visa Rysslands avsikt att vara med och fajtas om de rikliga naturtillgångar som blir allt mer åtkomliga i takt med att isen smälter. Den goda ekonomiska tillväxten har gjort det möjligt att pumpa in pengar i det klassiska propagandainstrumentet idrott, vilket har gett utdelning i form av bl.a. VM-guld i hockey och succéartat spel i fotbolls-EM. De många ryska dopningsfallen inför OS för ju också onekligen tankarna bakåt i idrottshistorien där auktoritära stormakter systematiskt dopade sina idrottsmän till medaljer för att visa på det egna landets överlägsna politiska system och nationella storhet. Tack vare att dagens antidopingteknik är långt framme kunde dessa åka fast - statssanktionerat dopade eller ej. Putins frustration över de hittills uteblivna ryska OS-framgångarna gjorde f.ö. att han härom dagen dubblade segerpremierna för ryska OS-guld.

Och så då nu när de för några dagar sedan genomförde en militär aggression mot ett annat europeiskt land för att slå ner ett uppror i värsta Sovjetanda. Det som är riktigt obehagligt är den taktik de använde för att legitimera attacken: Jag trodde först att det gällde en illa behandlad minoritetsbefolkning bestående av "etniska ryssar" med ryskt medborgarskap men så fick jag veta att Moskva under en tid har skickat in en trojansk häst i Sydossetien i form av ryska pass till georgiska sydossetier. Dessa pass kunde nu alltså öppna porten och låta den ryska arméns tanks rulla in efter det att den sydossetiska separatiströrelsen hade passat på att sätta igång/intensifiera sina provoktioner gentemot Georgien medan världens uppmärksamhet var riktad mot Peking-OS. En väl planerad och slug strategi från Master Brain Putin, således. Rapporter säger visserligen att det mest är militära och administrativa mål som har förstörts men i alla krig kommer civila emellan och så även i detta fallet. All respekt för de georgiska dödsoffren men det som gör det hela så skrämmande är hur Marionett-Medvedev argumenterade i sitt tal. Han hävdade ungefär att aktionen var nödvändig eftersom Moskva inte stillasittande kunde se på hur deras landsmän led, utifrån principen om att alla ryssar ska vara trygga eftersom Ryssland alltid kommer att försvara sina medborgare var de än befinner sig. Medvedev (=Putin) anser sig alltså inte vara Rysslands president, utan ryssarnas, vilket är exakt samma retorik som Hitler använde för att sätta igång sina ondskefulla planer. Hitler var inte Tysklands kansler, han var tyskarnas kansler och gav sig därför rätt att med våld gå in i grannländer med tysktalande befolkning. Med tanke på det gamla Sovjetväldets geografiska omfattning och därmed spridning av ryssar har Moskva med denna doktrin alltså öppnat för att kunna intervenera militärt i hela det f.d. Sovjetunionen. Det internationella samfundet tycker naturligtvis att resonemanget är helt horribelt. Och det hjälper inte heller att de skyller på att USA också har ställt sig över internationell rätt  med anfallet på Irak eftersom det också var fel. Hursomhelst har Ryssland nu spänt musklerna och den officiella vapenvilan är i praktiken en militär förlust för Georgien, vilket innebär att Moskva kan diktera politiska villkor. Att det finns gott om olja i trakten är det ju heller ingen som bortser ifrån. Sydossetien och Abchazien knyts närmare Ryssland och snart kanske annekteras helt. Tblisiregeringen är bestraffad och varnad så att den inte ska mopsa upp sig fler gånger och övriga länder inom Rysslands "intressesfär" har fått sig ett statuerat exempel på vad som kan hända om man vill gå med i NATO eller på andra sätt släpper USA inpå knutarna. Omvärlden i stort har fått se en styrkedemonstration som Ryssland kan spela på för att kaxa sig som en stormakt med ambitioner.

Tecknen är alltså många på att Ryssland har bestämt sig för att ta revansch och återupprätta sin sargade nationella självbild. Jag har resonerat om det tidigare men inte bloggat om det förrän nu när det blev såhär konkret men det är faktiskt fler paralleller än legitimerande anfallsargument som kan dras mellan dagens Ryssland och 30-talets Tyskland:

• Historik som ett storslaget land, internationellt högaktat med en stark och stolt nationell identitet.

• Ett förlorat "krig"/krig, (kalla kriget respektive 1:a världskriget) som gjorde att segrarländernas förnedrande villkor gällde, vilka orsakade många års försvagning, bitterhet och en längtan tillbaka till fornstora dar då man blev tagen på allvar.

• En stark, demokratiskt vald ledare (Putin respektive Hitler) som för landet mot en allt mer auktoritär inriktning men som ändå är populär på hemmaplan för att han helhjärtat har bestämt sig för att återupprätta den nationella hedern och åter göra landet till en respektingivande internationell aktör.

• Kraftig militär upprustning.

• Uppmålande av yttre hot (USA/NATO/Väst och kanske snart EU respektive det judiska samhället/kommunism/liberalism).

• Global ekonomisk oro, konjunkturnedgång, ökande arbetslöshet och begynnande framidspessimism efter flera år av rekordartade goda tider som gjort att ingen har trott att sämre tider nånsin ska komma tillbaka.

• En internationalpolitisk era av fred, nedrustning, samförstånd, enighet och en övertygelse om att det sista kriget är utkämpat. 

Vad gäller den sista punkten skapade det i Tysklands fall en omvärldsnaivitet som gav landet goda förutsättningar att ostört ladda och rusta för revansch. Därför är det ytterst viktigt att nu inte bryta alla band med Ryssland som annars skulle vara logiskt efter att relationerna med väst nu har försämrats gravt. Omvärlden måste istället inlemma och knyta upp landet så mycket som möjligt i ömsesidiga ekonomiska förbindelser och andra former av nätverk så att lugnet kan bestå.

Förra helgen praoade Mona Sahlin som politisk ledare, representing Sweden, i ett internationellt sammanhang i samband med en träff för alla röda partiledare i Europa. Man fick helt enkelt ett visuellt smakprov på hur det kan se ut när statsminister Mona Sahlin representerar Sverige på ett EU-toppmöte. För om man är ordförande för landets största parti, som har regerat i alla år utom några, då är det ju stor sannolikhet att man i framtiden kommer att bli landets statsminister. En kvinna har alltså slutligen blivit s-ledare och Sveriges första kvinnliga statsministerkandidat efter, vad jag kommer hävda, flera decennier av motgångar och ren otur som grinat partiets högt uppsatta strateger i ansiktet i just denna fråga...

Jag har länge haft en teori om hur sossarna har försökt könskvotera in en kvinnlig partiledare/statsminister ända sen 80-talet. Think about it: Ideologiskt och identitetsmässigt måste dom hålla igång sin progressiva sida. Dom letar hela tiden efter politikområden där de kan förnya och utmana men eftersom dom har nått så långt med det sen dom började i slutet på 1800-talet så kan man numera nästan få känslan av att de gör det som ett självändamål. T.ex. försökte ju den där Robinson-sossen med sin djur-emancipation men han fick ju inte med sig så många att löpa linan ut. Efter så många år vid makten är det ju trots allt socialdemokraternas Sverige vi lever i - det är dom som har byggt upp och präglat det moderna samhället i detta landet.

Tänk er då vilken nagel i ögat det måste ha varit på partiets innersta visionärsskikt att Sverige (och därmed det egna partiet eller, tja, tvärtom) för det första inte var det första landet i världen med kvinnlig statsminister eller, när den tävlingen väl var körd, fortfarande inte åtminstone hade gått med i samma klubb som Storbritannien och Norge. Lägg därtill det faktum att kvinnlig rösträtt inte kom till här förrän 1921 och skammen måste vara total för dom i denna fråga ända fram till Sahlins tillträde.

Man kan tänka sig hur (s)trategerna på 80-talet under Palmes tid blickar på Thatcher och Brundtland i egenskap av kvinnliga partiledare och premiärministrar i Europa och kommer fram till att nu är det hög tid även för det egna partiet att haka på, ta nästa steg och förbereda en kvinna att ta över när Palme drar sig tillbaka, troligen efter valet -88. Men precis när första steget i processen skulle tas förändrades allt och en ny partiledare var tvungen att utses över en natt, av känd tragisk anledning. Ny partiledare blev av naturliga skäl den som hade bäst förutsättningar att klara uppdraget med den svåra starten: vice statsministern Ingvar Carlsson. Man kunde ju t.ex. ha låtit honom vara tillfällig ledare under ca 4 år där man parallellt förberedde en kvinna att ta över, om man hade velat. Men det var inte ens ett alternativ för en överordnad princip inom rörelsen är att deras ordförande måste sitta på sin post under väldigt många år. Varför det måste vara så har jag ingen aning om. För att ge kontinuitet? För att etablera och hålla kvar sin ledare i en landsfadersroll? För att en karismatisk profil ska styra politikens inriktning enligt egen agenda och därför måste ges tid att uträtta sitt verk? För att arbetarna måste ha en stark personlighet som styr med hela handen åt dom? Eller är det bara nåt så irrationellt skäl som tradition och respekt för Branting och Hansson? Kanske nån kombination, vad vet jag...? Visst, många andra partier har haft ledare som har suttit länge men jag uppfattar det inte som ett självändamål och på förhand bestämt hos dom på samma sätt som hos s. Men konsekvensen av denna inställning hos sossarna har hursomhelst blivit att när man väl har valt en manlig ordförande har kvinnoledarfrågan varit död i minst 10 år åt gången.

Carlsson kom att sitta i 10 år och under den tiden fördes inte oväntat ett kvinnonamn fram. Mona Sahlin blev kronprinsessa men hon gjorde som bekant ett misstag när hon handlade privat på sitt riksdagskort. I praktiken en bagatell men i förtroendeperspektiv helt ödesdigert och just förtroende är ju hårdvaluta i partiledar-/regeringschefsvärlden. Budet gick därför istället till finansministern Göran Persson som blev partiordförande och statsminister under de kommande, just det, 10 åren. Även han utsåg en kronprinsessa som han förde fram och successivt lät växa in i olika ansvarfulla poster: Den f.d. SSU-ordföranden och riksdagsledamoten Anna Lindh som först blev miljöminster och sen som näst sista anhalt fick den tunga positionen som utrikesminister där hon fick chans att knyta internationella kontakter och charma gubbkollegorna inom EU med sin personlighet och ledarstil. Ett eller två år innan sitt förmodade tillträde som s-ledare och statsminister stupade hon dock på sin post mycket tragiskt och partiet stod än en gång utan en "utbildad" kvinnlig partiledarkandidat. Persson tvingades därför stanna längre än han hade tänkt för att ta ansvar för valrörelsen -06, vilket också kom att påverka densamma. Väljarna visade sitt missnöje med honom och han tog ansvaret för valförlusten (vilket iofs hör till s-"reglerna" det också och kanske därför inte säger så mycket). Efter nederlaget aviserade han sin avgång och den här gången sa alla t.o.m. utryckligen att det måste vara en kvinna efter honom. Wallström visades störst förtroende och fick frågan men avböjde. Ett par namn till sa nej i media och kvar fanns Mona Sahlin, redo att ta vid där hon avbröts för 10 år sen. Med stor ödmjukhet tog hon sig an uppgiften och lät sig väljas och könskvoteringsledarprojektet hade äntligen lyckats! Socialdemokraterna hade därmed slutligen fått sin första kvinnliga partiledare efter att troligen ha försökt i 25 år!!

Jag har faktiskt berättat om denna logiska slutsats för en nuvarande s-riksdagsledamot för några år sen men jag fick inget medhåll. Men varför skulle den personen veta mer om det än jag? Ett medlemskap i partiet gör ju inte att man kommer in dess strategiska innersta krets, så det förnekandet varken stödde eller dissade min tes.

Men men... nu har de till sist nått sitt mål och har fått en kvinnlig partiledare för sakens egen skull och vi vet att Mona kommer att leda i ett tiotal år framöver - nästan vad som än händer så det är bara att önska henne lycka till i sitt uppdrag.