Korrigering av ljugaraffischen i tunnelbanan

I förrgår gjorde jag den här remixen av SD:s lögnaktiga och omdebatterade påståenden på SL:s reklamtavlor inför EP-valet. Först fick den ett gäng facebook-likes och några delningar. Sen twittrade jag den till Magnus Betnér som retweetade ut den till alla sina följare. Hittills har 150 av dem spridit den vidare så jag har iaf dragit mitt strå till sanningsstacken.
 

Kommunikationsstrategen Joakim Wallerstein (SD), som ansvarar för kampanjen,
säger att de tycker att det råder organiserat tiggeri. Men grejen är att man inte kan TYCKA huruvida det råder eller inte. Fakta från de trovärdiga sociala aktörernas efterforskningar säger nej. (JFGI!)

Precis som

-Vi tycker att kor går på två ben.
-Nej, de går på fyra ben.
-Men JO! Vi TYCKER JU ATT DE GÅR PÅ TVÅ BEN, OK?!

Darth Almqvist - Lord of Järnrörsdemokraterna

Sverigedemokraternas kris är inget jag orkar grotta ner mig i i en bloggtext. Jag skrev så uttömmande som möjligt om vad jag anser om det partiet inför valet senast och ingenting har fått mig att ändra uppfattning sen dess. Därför är jag glad att jag inte tillhörde dem som ingick i DN/Ipsos förtroendeundersökning för jag hade ju tvingats svara "ingen skillnad" eftersom mitt förtroendet för SD är oförändrat. Detta låter ju neutralt men för att något ens ska kunna påverka negativt måste ju förtroendet först ha gått upp. Mitt har legat på samma nivå sen, kanske -93 och då kan det ju inte gå ner för inget kan ju bli sämre än 0,00...

Även om Erik Almqvists rasistiska och sexistiska uttalandena respektive hela gängets tillgrepp av järnrör inte var kända när historien rullades upp första gången, 2010, tänkte jag då EXAKT DET som Kent Ekeroth NU säger:
"Jag skulle ha lämnat den situationen. Skulle det ha hänt idag istället för för 2½ år sen skulle jag ha lämnat direkt."

Ingen politker, allra minst rikspolitiker med parlamentsambitioner och I SYNNERHET inte sitt partis finansministerkandidat respektive justitieministerkandidat ska ens vara i närheten att sätta sig i en situation med fylletjafs, bråk och hot, var mina tankar då om dessa amatörer. Jag har inte haft anledning att omvärdera dem sen dess.

Så istället för att resonera vidare om något icke-förvånande har jag istället skapat satirverket "Darth Almqvist - Lord of SD".

 


Spotifyifieringen av Sverige

Jag tycker alltid det är intressant när jag lägger märke till strategin när en ny (eller rebrandad etc.) tv-kanal lanseras på bred front.

Under kvällens fotbollssändning från VM-kvalmatchen Sverige-Kazakstan noterade jag ett mycket intressant tecken i tiden. För första gången sen jag fick tillgång till TV4 (/kommersiell tv övht) 1992 var det som om programledaren bad om ursäkt för att de skulle tvingas visa reklam. Inför avbrotten, där det första kom väldigt kort efter sändningens start, hänvisade studiovärdinnan till företagets nya betal-tv-kanal där "vi parallellsänder UTAN avbrott. Där fortsätter studiosnacket.” Samtidigt som följande text rullade överst i rutan:

”Strax kommer ett kort avbrott. Denna sändning är gratis tack vare våra sponsorer och snart kommer meddelanden från våra reklampartners. Sändningen går också se utan avbrott i TV4 Sport Xtra för bara 39 kr eller 49 kr beroende på distributör.”

I översättning till klartext av budskapet blir det: ”Vi tjänar mer pengar på att styra över våra tittare dit. Du slipper denna störiga budgetvariant av matchen om du bara lägger en oansenlig summa på vår nya reklamfria kanal”.

Jag har aldrig tidigare sett kommersiell tv framställa sin egen annonsering som något negativt. Detta leder mig till en slutsats:

Mina damer och herrar - Det vi bevittnar är spotifyifieringen av svenskarnas livsstil!

Dvs. att inte acceptera jobbiga reklamavbrott hela tiden, samtidigt som man inte vill känna sig snål och härda ut med den sämre versionen när det är så enkelt att kunna unna sig det lite bekvämare upplägget. Alltså fullt i linje med målgruppens övriga konsumtionsvanor, vilka tydligast illustreras av det reklamtrötta musiklyssnandet där Spotifys ad-ware-version har valts bort till förmån för den upplevt ringa uppoffringen månadsbetalning till smartphonekompatibla Spotify premium.

Utöver piskan bjöd sändningen även på en morot: En intervju med nationalidolen Zlatan Ibrahimovic som man endast kunde se i TV4 Sport Xtra och som produktionen lät rulla igång några sekunder innan reklambrejket tog vid för att därigenom skapa ett abrupt avbrott och förmedla känslan av att snuvas på konfekten.

For the record vill jag ge cred till TV4-gruppen som ju likagärna hade kunnat sända matchen endast i den nya kanalen. Så som Viasat gjorde med en EM-kvalmatch mot nåt blåbärsland när de lanserade TV10 härom året. Men då hade man gjort sig till ovän med folket och det är det sista man vill. Det i sin tur är ett resultat av att människor tidigare har klagat högljutt och skapat badwill för varumärket på nätet och i sin övriga vardag. Gammal hederlig och vacker konsumentmakt m.a.o. Så fortsätt gnälla om mediehusen kör över er, gott folk!


Äntligen utreds utökat förbud mot fula barn!

För några dagar sen gick regeringen ut med att man öppnar för att införa förbud mot fula barn på fler allmänna platser. Det tycker jag är helt rätt! Jag menar, dessa arma fula barn är ju i vägen så fort man ska avnjuta en öl i solen på en uteservering eller när man väntar på bussen. De kan ju åtminstone vända sin fulhet åt ett annat håll, men det gör de inte, arroganta som de är. Jag och mina medmänniskor ska väl inte behöva utsättas för grova estetiska övergrepp hur som helst? Vi vårdar faktiskt vår skönhetsupplevelse och de som inte passar in i vår medelklassigt toleranta mall borde staten förpassa någon annanstans. Dessa barn är ju fula och det är väl självklart att inget som är fult eller t.ex. luktar illa skulle vara tillåtet enligt lag. Det hade ju varit absurt! Och de inblandade parterna i de enskilda situationerna ska ju definitivt inte behöva prata med varandra och lösa obehaget på plats i samförstånd. Nej, man ska givetvis använda lagstiftning, tycker jag. Sedan 2005 är det ju förbjudet med fula barn på krogen (många ställen har särskilda rum dit de kan gå och fula sig om de nu måste det) och äntligen har man nu alltså börjat prata om att utvidga förbudet till att även gälla många och viktiga platser utomhus.

Folkhälsominister Maria Larsson (KD) är nöjd med förbudet från 2005. Hon säger att det har blivit en succé som alla har vunnit på.

Men fortfarande utsätts 15 procent av befolkningen för passiv barnfulhet minst en gång per vecka, visar den nationella studien Hälsa på lika villkor. Därför är det angeläget att se över vilka möjligheter som finns att ytterligare begränsa de fula barnen. ”Undersökningar visar också att det finns ett brett folkligt stöd för fler fula barn-fria miljöer”, konstaterar regeringen i beslutet.

Folkhälsoministern vill i dagsläget inte kommentera var det kan bli aktuellt att införa nya förbud.

- Det är det vi nu har tillsatt en utredning för. Som barnrättsminister är jag naturligtvis särskilt intresserad av hur vi kan minska vackra barns utsatthet för fula barn.

I en rapport konstateras att fula barn genererar mer än 4 000 olika skäl att störa sig på. Dessa barn är irriterande, estetiskt giftiga och förmodligen cancerframkallande, enligt Folkhälsoinstitutet.

- Stora hälsovinster kan göras för den enskilde och för samhället med ytterligare färre fula barn och ett större hänsynstagande gentemot de som inte är eller har fula barn, förklarar Maria Larsson.

Enligt utseendelagen är fula barn inte tillåtna inom bland annat barnomsorg, skola, hälso- och sjukvårdslokaler och i kollektivtrafiken. Det står också i lagen att ingen ska behöva utsättas för fula barn på sin arbetsplats.

Centerpartiets andre vice ordförande Anders W Jonsson välkomnar att regeringen ”äntligen” aviserar krafttag mot de fula barnen.

- Jag vet, som barnläkare, att fula barn är skadliga, inte minst för de vackra barnen. Det här regeringsbeslutet är ett viktigt första steg. Men jag hade gärna sett att man gått längre, och pekat ut ett antal miljöer.

Utöver uteserveringar, entréer till offentliga lokaler, perronger och väntkurer utomhus, som ofta nämns, lägger han även till balkonger i privatbostäder till sin lista.

Förekomsten av fula barn på balkonger är ett gissel. Det inkräktar verkligen på människors frihet att använda sin balkong, enligt Anders W Jonsson, som berättar att en rad personer som bor i flerfamiljshus har hört av sig till honom.

- De beskriver att de inte kan vara ute på sin egen balkong på somrarna, beroende på att grannen sitter med sina fula barn hela tiden. Jonsson vill också snarast se förbud mot fula barn på perronger, gågator, delar av parker och ”självklart” på uteserveringar.

- Andra länder ligger långt före oss, i New York tittar man på att göra parkerna fula barn-fria, säger han.

Var någonstans ska de fula barnen få vara, då?

- På ställen där man inte tvingar andra människor att se dem. Mitt huvudbudskap är att man måste ha friheten att vistas ute, utan att utsättas för passiv barnskönhetskränkning, säger Jonsson.

Även två av Miljöpartiets riksdagsledamöter, Valter Mutt och Jan Lindholm, föreslår i en motion att ”grannstörande barnfulhet” ska förbjudas. Det är inte acceptabelt att människor drabbas av passiv barnfulhet för att deras grannars barn fular sig på balkonger och i trappuppgångar, anser MP-ledamöterna.

”Denna ‘tvångsbarnfulhet’ är oförenlig med den medmänskliga respekt som all demokrati ytterst vilar på”, skriver de i motionen.

Socialutskottets vice ordförande Lena Hallengren (S) tycker också att det är angeläget att vidta åtgärder för att minska barnfulheten. Hon menar att det är skadligt för det barn som är fult, men också för omgivningen. Hallengren är positiv till förbud mot fula barn på fler platser, men tycker inte att alliansregeringen hittills har varit särskilt offensiv.

Detta är helt rätt utveckling, anser jag. Fulhet, äcklighet och olika typer av avvikande ska naturligtvis alltid motarbetas och förbjudas i lag. Det är ju sunt förnuft!

Jag vill även se förbud mot socker, svordomar utomhus, karaktärslöshet, dåligt väder samt måndagar. Vi måste ju tänka på våra barn (de vackra) som kan ta skada av allt detta. Minskade samhällskostnader och hälsoprevention är ytterligare skäl.

Framförallt vill jag förbjuda politiska möten och demonstrationer som ju medför stora polisiära skatteutgifter, risk för våld, samt ett väldigt oväsen, vilket ju är ett störande inslag i den ljusa och fräscha perfektionen. Vi kan såklart utgå ifrån att barn är mest utsatta även här (ja, de vackra då, förstås). Poliser och stater är ju alltid rättrådigt goda per se så dessa förbud ter sig ju bara naturliga. Även här räknar jag naturligtvis med stöd från Maria Larsson,
Anders W Jonsson, Valter Mutt, Jan Lindholm och Lena Hallengren.


Moralist-Göteborg slår till igen!

Göteborg är landets näst största stad, en av nordens största städer och är huvudort i en stor och betydelsefull region. En stor och vida känd nöjespark finns här, liksom välrenommerade universitet och några av de största idrottsklubbarna i några av landets största arenor. Förutom att undertecknad har haft staden som sitt hem under en period brukar även Madonna och U2 komma hit för att spela, för att inte nämna Springsteen och Iron Maiden som har klippkort till det Nya Ullevi som ska bygga ut och bli ännu större för att bibehålla sin plats som störst. Kort sagt, storstaden Göteborg har ambitioner att sätta sig på kartan. Därför är det märkligt att de styrande ägnar sig åt småstadsmentalitet och moralism.

 

Sedan länge har det kostat dubbla priset att åka kollektivt efter ca 00.20. Budskapet är tydligt:

Ni nattslarvare har inget giltigt skäl att vara ute efter tolv och ni är mindre värda än våra BNP-maximerande mönstermedborgare som nyttjar transportmedlen under dagtid. Så om samhället ska bemöda sig med att erbjuda er skjuts hem genom kommunaltrafiken via den allmänna infrastrukturen måste ni åtminstone betala 100% mer för våra ockerbiljetter.

Igår kväll, onsdag, tog den första instansen i stadens politiska ledning, sociala resursnämnden,
beslutet att ingen av stadens krogar längre ska få ha öppet till klockan fem, baserat på en rapport som verkar ha missat ett helt gäng aspekter. Både kommunstyrelsen och kommunfullmäktige måste visserligen klubba samma sak för att det ska gå igenom men det mesta pekar på att så blir fallet. Ingen, inte ens snälla Nefertiti som stänger vid fyra, tillåts alltså att hålla öppet till längre än tre. T.o.m. ett av de inblandade partiernas ungdomsförbund tar avstånd från förslaget. Att det verkar vara moralistiskt betingat visar det häpnadsväckande faktumet att krögarna tydligen inte har fått komma till tals överhuvudtaget! För även om olika intressen står på spel kan man väl åtminstone lyssna på de olika perspektiven och inspelen från samtliga parter. Budskapet är tydligt:

Stök, fylla och bråk som hittills har varit utspritt över de olika stängningstiderna 03, 04 och 05 vill vi samla ihop till ett enda härligt stängningskaos kl 03.00. På så sätt kan vi gynna väktarbranschen och sysselsätta våra polismän när den degenererade befolkningen utan ansvar för sin morgondag ska fyllekäka samtidigt och alltså fylla på de redan tumultartade köerna på kebabsyltan vid Vasagatan/Avenyn, BK Avenyn samt Donken Nordstan. Därefter påbjuder vi dem med fast hand hem för att sova så att de kan börja förbereda den kommande samhällsnärande arbetsveckan. Men vad ska då de göra som inte VILL avbryta festligheterna när det är som roligast, TROTS vi Göteborgspolitikers rättrådigt goda intentioner? Jo, dessa kan istället med fördel bidra till kundunderlaget till det snart explosionsartat blomstrande utbudet av svartklubbar!

När Malmös uppseendeväckande skjutvapenkriminalitet på sistone har gjort att både polis och annan opinion har uppmanat Malmöborna att inte gå på svartklubb och kundkretsen riskerar att vika, ja då öppnar sig en helt ny marknad! I dessa prövningens tider för den hårt ansatta malmöitiska svartklubbsbranschen kommer alltså Göteborgs stad till undsättning! En enkel geografisk omfördelning av svartklubbsentreprenörer från Skåne till Västra Götaland och marknaden som helhet kommer att bestå – eller sannolikt t.o.m öka! Inflödet av pengar till den kriminella ekonomin i Göteborg går upp, drickandet sker helt utanför alkoholtillståndsgivande myndighetskontroll, en del skatteintäkter går om intet, samtidigt som festandet kan hållas kvar till samma femklockslag som tidigare - minst, med de konsekvenser detta för med sig i ytterligare led.

Det är inte svårt att föreställa sig tårta och champagne hos svartklubbarnas branschorganisation tillsammans med de otroligt skickliga public affairs-konsulter som de anlitat för detta synnerligen lyckade utfall.

Göteborg, med sina storstadsmetropolambitioner går alltså åt motsatt håll och visar istället upp en förvuxen småstadsattityd. Om trestängning är den politiska majoritetens kompromiss, vilken är då deras egentliga vilja? 01 som i en faktisk småstad?

Och vad är nästa steg i detta korståg mot moraliskt förfall?


Håkan Juholt - the George Lazenby of Socialdemokraterna

När politiskt storvilt efter en tids dödskamp dundrar i marken p.g.a. vad som sagts vara såväl drevjakt med blodhund som krypskytte från egna led, är det dags att skaka liv i bloggen.

Idag vaknade Sverige upp utan ledare för landets största parti, ett parti vars ordförandepost brukar innehas av en landsfaderlig patron som leder Parti’t minst ett decennium. Men för andra gången på mindre än ett år (!) har alltså en socialdemokratisk partiledare avgått. Denna rekordkorta ordförandetid, som inte ens innehöll ett val, gör Håkan Juholt till en parentes i sitt partis historia.

Han är helt enkelt Socialdemokraternas egen George Lazenby, skådespelaren som bara gjorde en film i rollen som James Bond.

Så baserat på kronologi, tyngd och tid på sin post måste listan på paralleller mellan S-ledare och Bondskådisar se ut så här:

 

  • Håkan Juholt - George Lazenby. Juholt spelade huvudrollen i S under blott 10 månader. Lazenby i endast en film och cineastikhistorien betraktar honom som lättviktaren bland Bondgestaltarna.

  • Mona Sahlin - Timothy Dalton. Filmsmaken och tidsandan hade börjat gå emot Bondkonceptet när Dalton tog vid så att han inte går till historien som en av de mer inflytelserika Bondskådisarna beror mycket på de dåliga förutsättningarna vid tidpunkten. Gjorde endast två filmer. Det motsvarande kan sägas om Sahlin och hennes tid vid S-rodret.

  • Göran Persson - Daniel Craig. Craig hade visserligen motvind i början men har fått mer respekt för sin insats allt eftersom. Likaså Persson. Och om bara Figge gjorde ett bakom-kulisserna-porträtt på Craig får vi tids nog se hur han resonerade när omvärlden tvivlade på hans förmåga.

  • Ingvar Carlsson - Pierce Brosnan. Tog över i en turbulent tid och lyckades med att föra in Bondtemat in i en ny tid, post kalla kriget. Det gjorde Ingvar också. Sedan svalnade biopubliken/den svenska väljarkåren något. Brosnan byttes ut som Bond mot en efterträdare som var väldigt olik honom – Daniel Craig. Carlsson byttes ut som regeringschef mot en efterträdare som var väldigt olik honom – Carl Bildt.

  • Olof Palme - Roger Moore. En tung pjäs som spelade Bond under lång tid. Är ännu högt uppskattad av sina fans för sina insatser, vilka nådde ut till de breda lagren.

  • Per Albin Hansson och Tage Erlander - Sean Connery. Betraktas med oerhört stor respekt bland anhängarna och gjorde betydande insatser för att etablera konceptet. Kom att utgöra stilmall för franchisen för lång tid framöver. Detsamma gäller Hansson/Erlander. Den oerhört tidskontextuella approachen travesteras ibland av Austin Powers/Jimmie Åkesson, vilket alltid lockar till skratt.

Profetiskt tentaplugg i realtid! - Om mitt 11/9 2001

Terrorattackerna i New York (/Washington/Shanksville) är ju en av de händelserna som människor minns exakt var de befann sig och hur de fick den första informationen om det inträffade. Inom psykologin har fenomenet fått namnet ”fotoblixtminne”. New York Times har idag en grej på det temat. I en funktion baserad på Google Maps kan man pinpointa var man befann sig och skriva en tweetlång reflektion om det. Min story om när jag fick höra om t.ex. Estonia är inte speciell på något sätt men vad jag gjorde när jag fick nyheten om Elfte September är nästan för ”bra” för att vara sann, åtminstone för dem som kan relatera till internationalpolitisk teori.


Vid den här tiden för 10 år sen pluggade jag grundkursen i internationella relationer som del av min utbildning i statsvetenskap. Just denna dag idag, 11/9, för exakt ett decennium sedan kände jag pressen att ta tag i det som skulle göras inför kommande hemtenta och motiverade mig att öka studiedisciplinen genom att stänga av alla distraktioner. Jag gjorde kaffe, tog fram boken och tittade på klockan: Nästan 2. Ska bara höra nyheterna på radio för det senaste, sen kör jag så det ryker, tänkte jag. Inget särskilt hade hänt så klockan måste alltså ha varit exakt 14.03 när jag stängde av radion, dvs. precis 43 minuter innan den första kraschen. Därefter satte jag igång och tokkoncentrerat läste den text som stod på tur, vilket i det här sammanhanget inte var vilken text som helst. Det var Samuel P. Huntingtons kända The Clash of Civilizations, där han lägger fram tesen att bara för att östblocket och kommunismen fallit samman och världen fått endast en ideologi och ett ekonomiskt system skulle det inte betyda att 90-talets era av internationellt samförstånd (på västs villkor?) kommer bestå. Istället skulle den bipolära kapprustningens sammanfall leda tillbaka till ett normaltillstånd av kamp mellan kulturer eller civilisationer snarare än stater. 2000-talets konflikter kommer därför att uppstå mellan dessa civilisationer, med ökad betydelse för deras respektive världsreligioner. Detta enligt Huntingtons filosofiska kristallkula.

 

När jag hade läst klart gick jag över till studentbiblioteket för att träffa kursare och smittas av deras tentastress. Men först kollade jag in tomsnacksforumet på studentwebben på en biblioteksdator. Där skrev särskilt min gode vän med signaturen Mannock, men också andra, om ett möjligt tredje världskrig och spekulerade om vad en förbannad Bush skulle göra. Då gick det upp för mig vad som hänt och jag gick hem för att resten av kvällen zappa mellan SVT, TV4, BBC World och från sen kväll även TV8:s vidaresändning av Fox, om jag inte minns fel. Tror jag gick och repade med bandet några timmar för att sen fortsätta följa analyserna på tv halva natten.


Det makalösa hade alltså inträffat att, under min läsnings gång, hade Huntingtons kvalificerade gissningar om Civilisationernas Kamp övergått från att vara ett teoretiskt framtidsscenario till en reell verklighetsbeskrivning! Man kan alltså säga att jag var först i hela världen med att läsa om den faktiska nya världsordningen.

De lärda tvistar om huruvida han verkligen fick helt rätt på alla punkter, till vilken grad och om möjliga undantag. Jag vill inte heller vara lika kategorisk som Huntington men även hans största kritiker måste ju erkänna att han har vissa poänger, fr.o.m. denna dag. Därför är det inte svårt att ge honom cred för skicklig spådomsförmåga.

Precis som alla andra tänkte givetvis även jag först att det kunde vara starten på ett tredje världskrig men så fort det kom fram uppgifter om att det var islamistisk terror förstod jag implikationerna. En unikt osannolik pedagogisk tajming med stora ironiska proportioner!

 


Ett hot kan inte vara tomt hur länge som helst - om OS i tv

Metasportbevakning är ett fenomen som har vuxit i omfattning de senaste åren. Skälen torde vara att Sportbladet och Sport-Expressen numera är egna bilagor varje dag och därför har fler sidor än förr att fylla ut, samt att det är fler aktörer som existerar på tv-sportmarknaden än på Stenmarks tid, vilka ständigt budkonkurrerar med varandra när det är dags att upphandla olika sändningsrättigheter. Här är mitt bidrag till den senaste snackisen inom metasportbevakning:

 

Året var 1989 och hockey-VM skulle spelas i Sverige i den nybyggda Globen. (På stockholmska heter det ju märkligt nog ”på Globen” men på svenska heter det faktiskt ”i Globen”). Entreprenören som var känd under epitetet mediemogul, Jan Stenbeck, hade precis nått en milstolpe i sin strävan att utmana public service-monopolet. Hans MTG hade nämligen för första gången lyckats köpa över en av svensk tv-sports rejäla kronjuveler. Viasatkanalen TV3 sände matcherna i exklusiv direktsändning och hockeyn gick som så många gånger därefter i bräschen för idrottskommersialiseringen i Sverige. 22 år senare faller nu den sista utposten när det som många trodde och hoppades skulle vara omöjligt sker: MTG har köpt tv-rättigheterna för två olympiska spel och det isar i den svenska vinterstudiomysiga folksjälen.

 

Denna stora tv-sport-marknadshändelse blev så stor att den även went political igår kväll när Carin Jämtin gjorde utspel i denna typiska Bodströmpopulismfråga och menade att sport på tv nu är nära att betraktas som en klassfråga, att förändring krävs och att hennes parti inte är främmande för att i sista hand använda sig av lagstiftningsvapnet.

 

Men Jämtin och alla andra som slår på stora kapitalistskrämseltrumman och agiterar att marknadsvillkor helt automatiskt och oåterkalleligt alltid leder till en exklusivisering och elitisering gör det lite väl enkelt för sig.

 

Visst, om man har ett tv-koncept med ett nytt eller relativt nytt varumärke med lite eller obefintligt intresse av långsiktighet, t.ex. Idol, The Voice eller random dokusåpa, är det ju självklart att man hellre säljer till någon pay-per-view-aktör som betalar mångdubbelt mer än SVT. Man kan dra in hur mycket cash som helst på ett bräde och sedan unna sig att skrattandes se på när formatet självdör i brist på intresse och nyrekrytering av publik.

 

Men så är verkligen inte fallet med Olympiska Spelen som funnits sen 1896 och har idémässiga anor från antiken. Om man, som Internationella Olympiska Kommittén, har ett sånt anrikt och välrenommerat varumärke som helt lever i symbios med ett stort intresse i breda folklager har man en skyldighet att vårda det på längre sikt. Man kan inte trolla fram ett sportintresse hos barn och en strävan att kämpa för att en dag få den stora äran att få bli en olympier (och en uppfattning om att det är just en ära) eller ens en konsumentefterfrågan. Det kräver bl.a. att de har inspirerats under sin uppväxt av idrottsstjärnorna. Och inte genom hörsägen utan genom att ha gripits av spänning och segerrusig lycka framför tv:s OS-sändningar. Därför måste IOK kräva att tv-bolaget når ut brett. De kan inte sälja till Joakim von Anka bara för att han har mest pengar när alla vet att han snålt skulle vägra att låta andra än han själv titta på tv-sändningarna. Då skulle OS inte betyda särskilt mycket bara några år senare. Och efter ytterligare några år skulle det garanterat vara nedlagt.

 

Samtidigt blir spelen större och större för varje gång. Det kostar mer och mer pengar att arrangera. Och eftersom en viktig inkomstpost (kanske den allra viktigaste) är rättighetspengarna från tv-bolagen måste IOK trissa upp budauktionen till max. Det har nämligen funnits inslag av dubbelmoral i deras agerande under de senaste kanske 20 åren. För samtidigt som de har rankat största möjliga exponering högre än högsta ekonomiska bud, lugnat tv-publik-opinionen med så stora krav på bred spridning att nästan bara public service har ansetts motsvara dem, så har de drivit upp rättighetsauktionen till astronomiska summor. Och ingen – inte ens IOK – kan köra med tomma hot i längden med bibehållen trovärdighet hos alla spekulanter. För att kommersiella tv-bolag ska vilja vara med och buda måste de ha en reell chans att också vinna. Därför var det bara en tidsfråga innan det var dags. Nu har den dagen slutligen kommit och resultatet får vi se från Sotji 2014 och Rio 2016.

 

Denna utveckling var naturligtvis inget som tog sin början med en ny borgerlig regering på valnatten -06, även om vissa antyder ungefär det. Faktum är att det började galoppera iväg under ett S-styrt Sverige. Men det är givetvis inte deras fel heller.

 

Så ni som rasar och klandrar regeringen/moderaterna/idrottsministern/ett hårdnande samhällsklimat/ett Stockholm som har blivit kallt (trots att man hittar nästan överallt) etc. etc. och som sväljer Carin Jämtins surf på ett folkligt missnöje för att plocka partipolitisk poäng:

 

Skyll på Internationella Olympiska Kommittén. Endast denna är ansvarig för det inträffade.

 

Frågan är vad som skulle hända om det blev lag på att idrottsevenemang med särskilt nationellt intresse ska sändas endast i public service. Förmodligen går det emot principen om fri marknad inom EU, vilket gör att beslutet måste tas på EU-nivå och att rättigheterna isåfall skulle tillfalla EBU. IOK skulle då bli blåsta på tv-pengar från hela Europa eftersom det inte skulle bli någon budkonkurrens. Spelen blir mindre storslagna. IOK och arrangören gör mindre vinst, kanske t.o.m. går back som på 70-talet. I slutändan kanske det blir en urvattnad produkt som därför inte blir attraktiv för tv-publiken. Men de kommer ju kunna se det i alla fall...

Viasat inser sitt ansvar att förvalta en nationalklenod och jag är övertygad om att de kommer göra bra sändningar. Av varumärkessjälvbevarelse om inte annat. Det kostar pengar för ett företag att dra på sig folkhat. Dessutom måste IOK vara nöjda med hur deras produkt distribueras för att vara beredda att sälja en ny omgång. När det gäller reklam i tid och otid har ju kommersiella kanaler, som bekant, sänt fotboll i många år och jag har ännu inte sett röken av ett reklamavbrott under spelets gång, förmodligen tack vare hårda villkor från FIFA. Detta lär ju vara reglerat i OS-kontraktet också så jag är inte orolig. Vidare är det helt irrelevant vilka journalister och experter som kommer att synas i rutan, som de kortsynta Facebook-klagarna gnäller om. Viasat har inte råd att ha inkompetent personal. Problemet är deras kanalers täckning och hur de olika OS-tv-dealarna kommer vara utformade och kosta. Ett OS-paket med tvåveckors access till samtliga OS-sändande Viasatkanaler inklusive webbsändningar till en låg kostnad skulle ju vara helt ok, t.ex. men däremot definitivt inte kanske ett helt års bindningstid till ett fyrsiffrigt belopp. Just nu har jag inte en enda Viasatkanal själv men många radiovågor kommer ju att flyta under masterna till dess så det återstår att se hur jag konsumerar OS -14 och OS -16.

 

Sen kommer den moralpolitiska aspekten om vad som är rimligt att handla med licenspengar. Om det är rättvist mot min sportointresserade mamma att SVT tar en jättestor andel av hennes licensinbetalning och köper sport för (i konkurrens med aktörer med helt andra ekonomiska muskler) så att hennes favoritprogram blir mycket färre och kvaliteten på dem mycket sämre. Men det är ett eget blogginlägg.


Trovärdiga SD… (NOT!)

Haha! Ser på Aktuellt (och läser) att Sverigedemokraterna har ställt sig bakom den normala oppositionen i deras krav på avskaffande av Fas 3. Man kan se framför sig hur SD sätter upp fingret i luften och tänker: ”Hmm, här finns visst en lättförståeligt konkret impopulär politikfråga som vi egentligen inte bryr oss om här i vårt enfrågeparti men som berör många av våra senaste och potentiella framtida väljare och där vi kan passa på att rida på ett folkligt missnöje mot regeringen”. Sen lyfter de i vanlig ordning luren eftersom hoppet är det sista som överger en: ”Hej, Fredrik, då och då går vi emot er och det ska vi göra nu men vi erbjuder dig som vanligt först att köpa våra röster för valfri politisk åtgärd som motarbetar osvenskt folk med t.ex. brunt skinn eller konstig religion. Inte det? OK, hejdå.”

Tänk vad skönt det måste vara att vara ett missnöjespopulistparti som är i opposition mot allt och som aldrig behöver ta något ansvar. Jag är glad att jag slipper leta efter en lösning i frågan men jag är ju inget parti så jag behöver ju inte. I värsta fall kan, Gud förbjude, SD dock hamna där en dag. Det är paradoxalt nog så andra länder har blivit av med sina missnöjespopulister: Att de har vuxit så stort i ett val att de har hamnat i ansvarsposition men sedan inte varit förmögna att kunna förändra något med sina billiga och inte sällan lögnaktigt påstådda quick fixes. Då har väljarna genomskådat att de också är en del av etablissemanget, att deras ord inte är värt mer än andra politikers och att deras lösningar inte har särskilt hög trovärdighet. Låt oss dock innerligt hoppas att vi blir av med dem på annat sätt än via regeringsdeltagande.

Vad skulle då deras egna förslag på konstruktiva åtgärder för Fas-3-människorna då kunna vara? Kanske en svensk-o-meter som läser av alla i Fas 3. Men även alla i Fas 2 och Fas 1, dvs. alla arbetslösa överhuvudtaget, för att direkt sortera bort dem som inte är svenska nog. Det är iaf ingen orimlig slutsats när man har läst det här.

 

Sen är det bara att fortsätta med ”invandrarna-tar-'våra'-jobb”-logiken och alltså låta svensk-o-metern läsa av alla på arbetsmarknaden. De kvarvarande arbetslösa är ju då svenskare än många av dem som har jobb så för att motverka "diskrimineringen av svenskar på arbetsmarknaden" och samtidigt råda bot på arbetslösheten får dessa helt enkelt ta över de förras jobb. Visst, de är givetvis inte i närheten av samma kompetens men de är ju svenska, gubevasch.

 

Sverigedemokraterna saknar alltså trovärdighet i alla politikområden utom ett. I invandringsfrågan har man trovärdighet, men bara för sitt engagemang. Inte för sin verklighetsbeskrivning, samhällsanalys och förslag på politisk förändring.


Vem vare som facking läckte?!

En vilsen och inkompetent jihadist från Småland som spränger upp sig själv i Stockholm tar naturligtvis över allt rampljus men jag tror inte vi kommer sluta prata om WikiLeaks för det. Assange är fortfarande häktad och wanted, samtidigt som WL är i färd med att dupliceras, både med spegelsajter och som koncept. Så naturligtvis måste ju även Eder egen anrika bloggulära publikation Triviologi dra sitt resonerande strå till den enorma WikiLeaksdebattstacken. För oavsett vad som händer med just WL är fenomenet som sådant sannolikt här för att stanna och det måste man förhålla sig till men den här enögt positiva inställningen med närmast religiösa implikationer som har dominerat debatten så här långt stör mig.

 

Jag identifierar tre grupper som är överlyckliga över WL och som har lagt beslag på det mesta av debattutrymmet. Grupperna går förstås också in i varandra:

 

  • Journalister. De jublar i högan sky för de har fått material tillgängligt som de annars bara skulle ha fått minst 20 år senare i form av strukna hemligstämplar och memoarer. Folkets granskande makt som ska gräva och avslöja allt och alla bryr sig inte om långsiktighet (vilket ju inte heller är deras uppgift).

 

  • Organiserade och oorganiserade aktörer på den politiska vänstersidan med Hans Linde i spetsen. De kör sin vanliga pojkrumsrevolutionära identitetsinställning där ”folket” tillsammans underifrån, utifrån nåt slags demokratiaspekt, bekämpar den överhöghet som alltid är korrupt per se. Wikileaks anses vara en folkets hjälte, en modern Robin Hood. Sossarna skulle ideologiskt kunna ingå här men har hållit ganska låg profil av några skäl. De hamnade själva genom Urban Ahlin på defensiven p.g.a. ett läckt dokument. Vidare var de statsbärande regeringsparti fram till 2006 och därefter största oppositionsparti, vilket ju gör att det finns teoretiska risker om fler avslöjanden som pekar ut dem. Men framförallt kanske det beror på att de på sistone har haft fullt fokus på sin egen turbulens och förnyelsearbete. Miljöpartiet använder WL i sitt inrikespolitiska oppositionsarbete genom att KU-anmäla regeringen med hänvisning till WL-dokument.

 

  • IT-entusiaster/urban digital native-medelklass/liberala mediahipsters (som jag själv ibland kan räknas till). Det är en något besserwissrig kategori som ideologiskt anser sig stå på samhällsutvecklingens evolutionära högsta trappsteg. De brinner för modeordet transparens i alla lägen och situationer, då detta är förenligt med deras internet-/mediefilosofiska tankar om framtiden. Ogillar bevakning om de är objekt men gillar bevakning om de är subjekt. Ju mer som spelas upp inför öppen ridå, desto bättre. Big brother och Truman Show är säkert bara naturliga steg mot upplyst utveckling. Alla sjunger transparensens okritiska lovsång. Halleluja!  


Till svansen på denna och föregående grupp hör också hackare och personer med allmän flashbackattityd – a.k.a. internets gräshoppor. Anarkistiska nätaktivister som, likt vinterkrigssvenskar på 40-talet, tar värvning som frivilliga och drar ut i cyberkrig mot en stormakt med sina datorer.

Från början var det i princip bara Bildt som var kritisk och som därmed självklart avfärdades som USA-vän, talandes i egen sak för att skydda nåt förmodligen skandalöst gammalt lik i garderoben och som betraktades som gamla generationens stofil. Detta trots att Bildt alltid har satsat mycket och tidigt på IT i sin politiska gärning. Men nu på sistone har the voice of reason börjat skönjas något på vissa håll, där man åtminstone problematiserar WL och inte enbart dyrkar. (Wolodarski, Poirier Martinsson) (Och nej, den amerikanska rovfågelshögern tar jag som vanligt inte på allvar…)

Ovan nämnda gruppers förbehållslösa embräjsande av WikiLeaks är en smula självgott om ni frågar mig. Jag gillar också öppna demokratiska processer men mina tankar går ändå några år bakåt i tiden då jag bl.a. läste en delkurs som hette politisk kultur. Förhandlingskulturen ser nämligen olika ut i olika länder och världsdelar och trots att man ideligen får det intrycket av mediahipsters så är inte amerikansk/västlig/eurocentrisk raka rör explicit in-your-face-attityd något slags facit och enda sätt att agera.

Diplomati handlar snarare om förtroendeskapande åtgärder. Byggande och vårdande av långsiktiga relationer - särskilt när det gäller medling i känsliga konflikter. Och det är extra viktigt när det rör kontakter och förhandlingar med länder i high-contextkulturer. Efter en tid som ägnas åt att lära känna varandra och skapa pålitlighet används noga formulerade antydningar med inslag av subtilitet och ambiguity i förtroliga och ömsesidigt respektingivande samtal för att representanterna inte ska förlora ansiktet och riskera skam och vanära inför världen samt sin viktiga hemmaopinion. Sånt är viktigt där och respekteras inte det stängs dörren. Så att skicka Janne Josefsson och Sverker Olofsson till Peking för att i direktsändning korsförhöra den kinesiska ledningen och konfrontativt ställa krav om mänskliga rättigheter hade varit kontraproduktivt och liksom inte så klokt… Och detta handlar såklart inte om demokrati/diktatur, höger/vänster, underutvecklad/utvecklad el.dyl. Det är helt enkelt en politisk kultur som är annorlunda än vår egen och som bör respekteras.

Mediahipstersarna uppfann för några år sen uttrycket ”gammelmedia” för att lite smått nedvärderande visa att s.k. traditionella medier satt fast i gamla strukturer och provocera dem till förändring. Gott så. Sen kom uttrycket ”gammelpartier” för att visa att Piratpartiet, till skillnad från de etablerade partierna, var ett nytt modernt parti med helt nya internetintegrerade tankesätt om hur samhället bör vara ordnat. När nu WikiLeaks har slagit igenom på bred front förväntar jag mig att liknande krafter ska lansera ”gammeldiplomati”, ” gammelrelationsskapande”, ”gammelförhandlande” eller kanske ”gammelförtroende”. Istället för föråldrade diplomatiska strukturer med förtrolighet, ömsesidig respekt för staters suveränitet och annat hopplöst omodernt tjafs är framtiden öppna ridåer. Nord- och Sydkorea ska fredsförhandla vid ett bord på innerplanen på den fullsatta gigantiska OS-arenan i Peking, ”Fågelboet”. Åskådarnas tweets om händelseutvecklingen hamnar på jumbotronen samtidigt som de sjunger ”transparens – tja la la la la”, tv-produktionen är maffig med snabba MTV-klipp ända från Peter Jihdes öppningscatchfrase: ”Koreanska fredsförhandlingarna 2010 börjar… NU!”

Allt för det heliga självändamålet maximal transparens.

Själv kan jag komma på flera fördelar men också flera nackdelar med WL som man som vanligt måste väga mot varandra. Visst, t.ex. Israel och Palestina kanske nu visserligen vägrar att mötas och förhandla om fredsprocessen för att de inte kan riskera att medlaren läcker alla förtroliga samtal ut i värlspressen MEN vi fick ju skratta lite åt att Sarkozy är en kejsare utan kläder. Jag tycker kanske inte att det verkar värt det men det är ju upp till var och en att värdera.

Tydligen gör WL själva en egen censur för att inte hänga ut enskilda och skapa fara för dem. Alltså är de inkonsekventa och går emot sina egna principer om total öppenhet. Men framförallt undrar man vad de har för kompetens att avgöra detta och om det sker på nåt annat sätt än helt godtyckligt. Sist men inte minst undrar man var demokratiaspekten kommer in i bilden? Finns det något folkets mandat bakom WL:s existens? Har jag missat att rösta om vad som ska publiceras och inte? Kan jag som världsmedborgare ställa nån till svars? Kommer Assange avgå om WL tappar i folkligt förtroende? Vem granskar läckaren?

I de avslöjade krigsdokumenten härom sistens framkom det ju att fler civila hade dödats än vad som dittills var känt, vilket ju hemmaopinionen har moraliskt rätt att veta. Så där kan man argumentera för att WL är bra. Men gällande den amerikanska diplomatkorrespondensen har ju inga större skandaler ännu avslöjats som har varit värda en förtroendeskada stater emellan. Wow! Fredrik Reinfeldt står nära sin fru och städar ibland. Stoppa pressarna! Jag är dessutom väldigt nöjd med att jänkarna anser att vår utrikesminister ligger på gränsen och gör anspråk på att spela en större utrikespolitisk roll än vad Sveriges geopolitiska situation egentligen medger. Det som hade potential att skapa en svensk inrikespolitisk affär - t.o.m. med snack om Asks avgång - krävde ju bara en förtydligande förklaring så var oppositionen nöjd.

Allt har således varit mer eller mindre känt, utom några ”interna egenskapsbeskrivningar”/skvaller om enskilda politiker. Slutsatsen man kan dra är alltså att politiken i hög utsträckning redan är transparent. Dessutom kan jag personligen intyga att trenden går mot ännu mer ökad transparens från offentligt håll.

 

Så bring it on WikiLeaks! Avslöja nåt rejält så er existens berättigas. Fram med dokument om att månlandningen var fejk, att Bermudatriangeln är ett sofistikerat militärt vapen, att Loch Ness-sjöodjuret var en sovjetisk fjärrstyrd spion i Nato-land, att Che Guevara, Kennedy och Palme skenmördades och nu bor tillsammans med ett gäng utomjordingar i Area 51 i Nevada. Visa att ni smakar mer än ni kostar eller lägg ner.

Sahlin tvingades bort p.g.a. sin hårfärg

Mona Sahlin avgår och jag har egentligen inga åsikter om varken det eller om hennes ledarskap i sig. Jag kan konstatera att hon hade otur med tajmingen som fick överta rodret under partiets värsta kris på mycket länge, kanske någonsin, och hon verkar ha mött en del motvind på posten. Men om inte den uttjatade chokladbitsaffären hade inträffat och hon hade tagit över istället för Persson –95–96 är jag övertygad om att även hon hade vunnit ett eller flera val med sitt parti och blivit statsminister.

 

Men den som innehar den allra högsta toppositionen har också det yttersta ansvaret för partiets valresultat, oavsett om de personliga insatserna anses ha varit bra eller mindre bra. I näringslivet kan en styrelse låta sin vd gå om företaget inte presterar bra nog och samma gäller för tränare i idrottens värld. Sen går det givetvis att göra undantag och istället stötta i motgångens stund om tillräckligt många internt bedömer att personen på den exekutiva posten har potential att vända på skutan. Men politik är mer än något annat i allra högsta grad en förtroendebransch så om stödet efter en valförlust inte är tillräckligt brett inom de egna leden är det bara att lämna plats för nästa person. Det är okontroversiellt och därför knappt ens bloggworthy. Att ett dåligt valresultat påverkar förtroendet negativt är således både logiskt och förståeligt.

 

För alla utom för Lars Ohly, som istället spelar ut könskortet! Eller skjuter ut det från höften, snarare. Han vet nämligen att förtälja att det nu bristande förtroendet för Sahlin efter ett valnederlag av historiska proportioner beror just på att hon är kvinna. ”De har en tradition att stå bakom sina ledare, men det gäller manliga ledare.”

 

Jag tycker alltid att det är lika roligt när människor drar generaliserande slutsatser baserat på ett enda fall.

 

Själv tror jag att skälet till att Sahlin inte stöttades av alla de egna efter sossarnas sämsta valresultat sedan 1914 berodde på hennes kastanjefärgade hår.

 

Det är ju ett obestridligt faktum att hela 100% av Socialdemokraternas valförlorande kastanjehårfärgade partiledare som tappat enhetligt stöd inom partiet har tvingats att avgå. Ser ni inte den dolda hårfärgmaktsordningen?! Det är ju uppenbart!! Här är beviset, svart på vitt:

 

Beroende variabel – S-ordförande vid tiden för förlorat val och strax efteråt.

Oberoende variabel – Hårfärg:

 

  • Olof Palme, med sitt svartmörkbruna hår med gråa inslag mot slutet, stöttades trots två valnederlag på 70-talet.
  • Ingvar Carlsson har numera vitt hår men hade vid tiden för sitt förlustval –91 en lite mörkare, grå nyans. Han fick förnyat förtroende.
  • Men Mona Sahlins henna-/kastanjefärgade barr? Nej, där går gränsen inom den svenska socialdemokratin. Där tar glastaket emot och den osynliga hårfärgsstrukturen tar ut sin rätt med all tydlighet.

 

Man har full förståelse för det hon berättade på presskonferensen, nämligen att hon dagen före tillkännagivandet hade besökt frisören. Som en demonstrativ gest mot partiets hårfärgarintolerans, förstås, så att hon kunde lämna med högt huvud. Det hade jag också gjort.




En bevisligen mycket avskydd produkt inom S... (Eller...? ;) )

Iofs, det kanske är Nackabor som istället är den adekvata oberoende variabeln... (Eller...? ;) )

Stoppa mysfrosseriet!

Nej, jag vill varken avhålla folk från att idka trevligt socialt umgänge eller hindra ömsint fysisk närhet. Givetvis inte.

 

Men väl det substantivifierade ordet som har skapats av uttrycket "att mysa" eller "att ha det mysigt". Jag snackar alltså om det enorma överanvändandet av det påhittade barnordet ”mys” - ensamt eller som suffix i otaliga kombinationer. På Facebook har det mysts ett bra tag nu och jag ser ingen hejd på eländet.

 

Enligt vad Triviologi erfar från sina högst initierade barnfamiljs- och dagiskällor är ”fredagsmys” själva termen för den ritual då barnfamiljen ägnar sig åt den enda quality time som är möjlig med utarbetade föräldrar i veckoslutet, dvs. ätandes snacks i soffan framför tv:s stora underhållningssatsning på fredagskvällar. Särskilt TV4:s folkliga helgkvällsnöjen är i åtanke, då kanalen med stor tydlighet har nischat in sig på denna kategori tittare i sina programformat för denna slot.

 

Tanken är helt enkelt ett uppfostringsförhandlingsknep för att styra de små illbattingarnas förväntningar så att de inte ska få för sig att kräva onyttiga ostbågar oftare än framför Let’s Dance, samtidigt som de hålls glada, tysta och lugna så trötta föräldrar lugnt kan njuta av sitt fredagskvällsvin. Rationellt och smart.

 

Där kunde det ha stannat.

 

Men så plockar snacks- och reklamindustrin upp fenomenet och rullar ut reklamfilm för OLW där de medverkande sjunger att det är dags för Fredagsmys. Fair enough. De har helt enkelt läst av en viktig målgrupp. Det köper jag också rakt av, såklart.

 

Men DÄR kunde det – nej, BORDE det – ha stannat.

 

Istället urartar det helt och myset sprider sig som en cancertsunami för vinden.

På Facebook informerar människor att de minsann ägnar sig åt kvällsmys, middagsmys, filmmys, helgmys, höstmys och fan och hans mysiga moster. Det finns ingen hejd på de olika suffixvarianterna och det hela har, som här framgår, vuxit ur alla proportioner. I skrivande stund har den första snön just kommit så nu väntar jag bara med bävan på att någon ska vara först med ordet ”snömys”…

 

Man inser att botten slutligen är nådd helt officiellt när Sturegallerian i TV4:s reklam över Stockholmsområdet uppmanar till… håll i er nu… ”shoppingmys”!!

 

Inför spöstraff för otyget!

 

Som sagt, fortsätt gärna att ha det koseligt, som man säger i Norge, men variera för sjutton språkbruket!


Gruvschakt har blivit ett sätt att leva

Ricardo och Niño har nyligen gjort i ordning sitt skyddsrum. De jobbade i två år innan de fastnade i schaktet med mörka tunnlar långt ner under jord i San Jose-gruvan i Atacamaöknen, 80 mil norr om Santiago.

 

Ricardo vänder vant de spröda spelkorten på sin patienshäll. Kungar, knektar och damernas dekorativa kort lierar sig med tior och ess. Anti-depressiva medikamenter från flaskor och burkar med besynnerligt innehåll får fullborda verket.

 

– Vi äter endast en mun konserverad tonfisk varannan dag sedan tidigare, men efter varje nedsänkt kapsel snappar man upp nya smaker. Den här frystorkade soppan skickades med hjälppaket till oss från Peking förra veckan, säger Ricardo, som hade velat korka upp en flaska vitt vin, tillverkad på Semillondruvan. Enligt den bolivianske gästarbetaren som brukar ta till flaskan skulle den ha passat utmärkt till nödproviant.

 

Den gigantiska tunnelborrmaskinen suger effektivt upp gruset på väg ner de 700 meterna till gruvarbetarna, för att sedermera sprida stendammet in till dem.


– Enligt originalborriktningarna gick pilotborren ut en bra bit över schaktet. Men har man över 1,5 meter i takhöjd, vill man ju borra så rätt som möjligt, säger Niño och blickar ut över sina få kubikmeter.


Arbetarna har själva varit med
och projekterat, från sprängning till färdigt skyddsrum. Precis som inför färdigställandet av deras tidigare ventilationsschakt.


– Vi visste precis vad vi inte skulle räkna med efter raset i den här gången. Inga öppna ytor med lysrör och öppen fläkt centralt placerade, inget ljusinsläpp så man drömmer ju om en terrass i söderläge. Men det tar förhoppningsvis inte två år att hitta upp enligt det perfekta scenariot, berättar Niño.


I samband med raset
skildes de även från ett outnyttjat schakt. Trots att det kändes som i en stor ångbastu redan under arbetets gång, var arbetarna tvungna att försöka stå ut i sin underjordiska bastu utan generöst med java eller helkroppsdusch. Precis som ovan jord finns här nedskickade högtalare kopplade till en central tv-anläggning på 15 tum.


Ytterligare en bonus blev beskedet om ännu ett kommande borrhål, beläget på en del av en utrymningsplattform i höjd med tunneln. Här är det mest Ricardo som håller till för att åtnjuta undansmusslat ur fiskkonserven.


Efter sina två månader tillsammans
har Niño och Ricardo utvecklat en i det närmaste synkroniserad videosmak; fotboll med stark dragning åt modern sydamerikansk teknik.


– Vi har också lärt oss att inte stressa fram syre- och vätskepanik. Det är till exempel först nu som vi beställt syrgas, tobak, sprit, m.m. Det blev dock nej till betongmännen med stålpsyke från en chilensk tillståndsgivare, säger Niño.


Den fasta borriggen
är stor men sofistikerad. Den så kallade raisebore-maskinen i borren har lånats in från det statliga chilenska gruvbolaget Codelco och körts i flera dagar från en av Codelcos koppargruvor där den använts för att borra upp ventilationsschakt. Till andra exklusiviteter hör just den rigg som nu ska användas, en sydafrikabyggd Strata 950, som är en piratkopia av Atlas Copcos stora raisebore-maskin Atlas Copco Robins 83. Genom en stor klarglasruta ovan jord exponeras det djupa gruvschaktet när det är ledigt. När kylan biter på natten ändras glaset till frostat.


Sina många önskningar om frihet till trots lyser paniken med sin frånvaro. En utvald samling deprimerade har dock tagit sin plats på stocken intill ”köket”. Här tronar också ett vackert förstahjälpenkit från östra delen och den underjordiska guden Chibchacums, som enligt colombiansk mytologi bär himlavalvet på sina skuldror och som orsakar jordbävning när han flyttar bördan mellan sina skuldror. Denna gång tyvärr alltså ett gruvras. Enligt anhöriga skulle den lilla figuren bringa rikedom och skydda mot ondska.

Henrik Wilhelmsson


(edit. Detta är alltså min snällt narrande remix av den uppmärksammade artikeln i 
DN Bostad - Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva - för den som inte är så aktiv på nätet och som eventuellt har missat stormen runt detta.)


Guld på kontot eller mellan benen?

Det rapporteras ju om att kidsen inte väljer naturvetenskapliga och tekniska utbildningar lika mycket som tidigare eller i lika hög utsträckning som de borde för att utgöra den bas av kompetenta ingenjörer som ska sörja för Sveriges framtid. Detta är den uppenbara storyn bakom den nya programserien på TV4, ”Felix stör en ingenjör”. Jag utgick från att det var nån central aktör, typ någon ingenjörig branschorganisation, eller kanske programmets sponsor, Luleå tekniska universitet, som hade pröjsat en byrå med uppdraget att göra det coolt att plugga vidare med teknisk inriktning. En snabb googling visar att det är arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen som står för fiolerna och initiativet. Upplägget är ett samarbete mellan TV4 och produktionsbolaget DFM.

 

Det handlar helt enkelt om att den schyssta snubben, komikern och alltiallon Felix Herngren åker ut i världen till nåt flashigt ställe där han hänger med en ganska ung svensk som läst ingenjörsutbildning och nu har ett roligt, spännande och välbetalt jobb i en annan kultur. Tillsammans umgås de och gör roliga saker som värden kan fixa tack vare sitt jobb. I första avsnittet spelade de t.ex. in en filmsekvens som, efter Hollywoodsvenskingenjörens databearbetning, blev till en Felix Herngren med superkrafter som sprängde sönder en övervåning genom att skicka en blixt med ögonen. Budskapet är att ingenjörer inte alls behöver vara trista squares och att den tonåring som tittar mycket väl kan få uppleva liknande äventyr själv, om denne bara väljer naturvetenskap och teknik som studieinriktning.

 

Syftet är hedervärt. Jag vill också att fler ska söka sig till ingenjörsskrået. Visserligen skulle jag rent egoistiskt gilla lite minskad framtida konkurrens i det överfolkade samhällsvetarfacket men framförallt har Sveriges ingenjörer (både inhemska och invandrade, SD!!) historiskt bidragit med så mycket till det här landets utveckling och välstånd i form av idéer, patent, fabriker, industrikoncerner, arbetstillfällen och exportintäkter.

 

Detta är dock inte den enda dokuserien om utlandssvenskar som går på tv just nu. Samma kväll ser nämligen kvällsisarna ut så här, angående ett annat program om svenskar som lever gott i USA, fast mer riktat till tjejer. Suck…










Jag är ingen moralist. Myndiga personer har rätt att göra vad fan de vill med sina egna kroppar, det skiter ju jag i.

 

Jag är inte heller feminist men det behöver man ju inte vara för att notera de uppenbara kontrasterna i signalerna till unga killar respektive tjejer, vilket är min poäng:

 

Hemmafruprogrammen har t.o.m. ett kvinnoord i sina namn, de riktar sig tveklöst till yngre kvinnor och tjejer där de framgångsrikt har blivit snackisar, vilket jag har varit inne på tidigare. På nyheterna häromdan berättade t.ex. två flickor i yngre tonåren om att dessa hemmafruars göranden och havanden var stora samtalsämnen i skolan…

 

Felix kommer säkert störa en och annan kvinnlig ingenjör också men det är ju inget snack om att området är traditionellt manligt och att det fortfarande är killar som är i majoritet på de naturvetenskapliga/tekniska gymnasieprogrammen och att det är de manliga studenterna som dominerar på högskolornas ingenjörsutbildningar.

 

Så för att summera hur dessa signaler yttrades samtidigt under en kväll (i måndags):

 

Kille: vill du leva det ljuva livet i USA och jobba med att snyggt datorsimulera coola explosioner i feta Hollywoodproduktioner med hög lön och status? Välj då teknikstudier och gör karriär som ingenjör.

 

Tjej: vill du leva det ljuva livet i USA och uppfylla dina drömmars mål och självförverkliga din längtan efter att operera fast diamanter på könsorganet för en mans skull? Gift dig då rikt och degradera dig själv till ett passivt pleasande bihang till en förmögen amerikan.

 

Och när jag nu har bidragit till denna ”senaste heta trends” uppmärksamhet måste jag kompensera det genom att uppmana tjejer att skita i sånt här trams och istället satsa på sig själva. Bli subjektet i ditt eget liv, för bövelen!

 


Motarbeta SD-fieringsförsöken av Sverige!

Tiden är dessvärre kommen att lägga till en ny historisk händelse till Sveriges nationella trauman:

  • Kungen stupar, 1632.
  • Drottningen abdikerar för att ansluta sig till fienden, 1654.
  • Kungen stupar, 1718.
  • Kungen mördas, 1792.
  • Finland förloras till Ryssland, 1809.
  • Norge gör revolution och bryter sig loss, 1905.
  • Statsministern mördas, 1986.
  • Utrikesministern mördas, 2003.
  • Sverigedemokraterna väljs in i riksdagen, 2010.

 

Kort efter Valet Som Alla Förlorade strömmar analyserna och förklaringarna in från alla krönikörer och reportrar om hur det kunde ske. Jag har också många tankar om det men orkar inte bena ut dem här. En sån text skulle bli alltför lång så därför kokar jag ner det till några få ord: Martyrskap, medial överexponering, populism och bandwagoneffekten.

 

Eller uttryckt på Killinggängets vis:

 

Det här är en stor mardröm. Känslan är liknande som när fotbolls- eller hockeylandslaget har misslyckats i en viktig turnering, främst med Costa Rica –90, respektive Vitryssland -02 i åtanke. Men detta är betydligt allvarligare. Idrottsmästerskap och säsongssporter kommer och går men parlamentets sammansättning består i fyra långa år (om det inte blir nyval, vilket vi inte ska hoppas på eftersom empirin säger att missnöjespopulister uppfattas som utmobbade och därför går fram ännu mer i ett sådant).

 

Internet och storstäderna svämmar över av anti-SD-markeringar och manifestationer mot rasism men det känns rätt meningslöst nu. Det skulle ha skett i god tid före valet i så fall. Nu är valet genomfört och vi måste acceptera och hantera riksdagens mandatfördelning. Så såvida inte alla demonstranter kommer hålla denna höga nivån i engagemang vecka efter vecka i fyra år, vilket jag betvivlar, så är det dags att byta strategi. Fyra år är lång tid där aktualiteter, folkliga snackisar och mediehaussar kommer att svänga precis lika mycket som vanligt.

 

Det som istället börjar nu är ett slags lågintensiv beredskap. Oberoende av vad som i övrigt är aktuellt måste vi upprätthålla en hög lägstanivå i bevakningen av SD-människors snack och snabbt och tydligt markera mot övertramp i samhällsdebatten. Allt för att motverka en normalisering av de SD-anklagelser och SD-påhittade SD-ord som vi redan har sett.

 

Det är nämligen det som står överst på Sverigedemokraternas agenda i det här läget. Givetvis kommer de försöka kohandla med allt som har puls i riksdagen. Det är trots allt ett enfrågeparti som i 20 år varit helt besatt av att göra vissa människor till andra klassens medborgare och samtidigt mura igen gränserna. Så någon integritet och förhandlingstrovärdighet finns naturligtvis inte. Det går inte komma ifrån. Men samtidigt ser de realistiskt på förutsättningarna och har därför i nuläget knappast siktet inställt på att kasta ut invandrare. Snarare handlar deras primära arbete om att förgifta samhällsdebatten med det av Åkesson uttalade målet att skapa en utveckling som i Danmark, dvs. att förskjuta retoriken och attityden i samhället gradvis i rasistisk riktning. Riksdagspolitiker kommer stå i tv och med grovt språkbruk bunta ihop människor som bor i det här landet i olika kategorier enbart baserat på härkomst och utifrån det ljuga ihop slutsatser om att den mörkhyade gruppen skulle vara mer benägna att begå brott än den ljushyade. Syftet är att signalera att det är ok att kasta ur sig anklagelser mot svenskar med brunt skinn, könstiga namn och en utpekad världsreligion. Arbetsplatser ska ta efter. Fikabord, föreningar, gator och torg ska smittas av danska sjukan, inse SD:s lögnaktiga ”sanning” och rösta i ännu högre utsträckning på partiet i nästa val. Och nästa val därpå. Allt enligt erfarenheterna från Danmark och Norge. Till slut är de så stora att de kan genomföra sin politik. Denna utveckling ska vi hindra.


Och nej, köp inte SD-myten om att de har "folket bakom sig". Tyvärr har tillräckligt många röstat på dem så att de i demokratisk ordning har rätt att delta i politikens finrum men håll hårt i åtanke att hela 94,3% INTE står bakom dem!


Men processen har redan börjat. Endast ett fåtal dagar efter valet står det klart att partiet kommer att lägga delar av sina 300 miljoner kronor i partistöd under mandatperioden på SD-bloggen Politiskt inkorrekt, vars syfte är att publicera namn och bild på mörkhyade brottslingar, nästan oavsett vad de gjort. Brottslingar med vit hy struntar de naturligtvis i, oavsett vad dessa har gjort. Politiskt inkorrekt har dessutom hotat flera journalister med våld.

 

SD:s valframgångar gör också att partiet ska utse fler nämndemän. Därmed kommer de få 120 nämndemän i de skånska domstolarna. Den tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem varnar för konsekvenserna då det kan leda till att personer med annan etnisk bakgrund får minskat förtroende för domstolarna. En SD-nämndeman har t.ex. uttryckt tillfredsställelse över att en muslimsk kvinna blivit påkörd av bil.

 

KD pratade under valrörelsen om att vara en vakthund mot politikens gränser. Vi behöver låna den vakthunden nu för viktigare saker. Att skälla på varje Sverigedemokrat som passerar anständighetens gränser. Den 19 september kan mycket väl ha varit första steget ned på detta sluttande plan.

 

Vi får inte låta dem genomföra denna attitydförändring!


P.S.
Av kommentarerna som som följde på förra blogginlägget är alla pro-SD-kommentarer utom en skrivna från samma ip-adress: 180.12.150.91. Dvs. allt från den ganska sympatiska nydemokrati-aktigt SD-röstande "Johanna Selin"/"Selin"/"Sel", via utlands-sd-svensken "Anthony S", "Henrik", "asd", "Johanna Wäster", ända över till den grovt rasistiska "Jacob". Vem är förvånad? Så här har de gjort nu i ett par år. Så fort partinamnet kritiseras och det ges möjlighet att kommentera kastar de in många många kommentarer från samma fåtal personer under många olika namn. Allt för att ge en falsk bild av att man är många och finns överallt. Historerna om hur man är en arbetslös byggnadssnickare för att invandrare har valts före eller hur man är en bildad utlandssvensk i tillfällig tjänst i ett välfungerande land med låg invandring är redan färdiga och bara kopieras och klistras in. Notera särskilt hur denna gravt schizofrena sverigedemokraten (representativ för sd?) håller med sig själv vid ett tillfälle...

Till skillnad från min SD-bloggdiss för nåt halvår sen valde jag denna gång att bemöta skitsnacket, trots detta faktum. Ingen SD-människa vinner nånsin över mig i en debatt för mina argument tar aldrig slut.

Sverige behöver fullständigt bada i motargument mot SD:s skuldbeläggande och förenklade lösningar.